Göran Hägglunds debattartikel i DN argumenterar för att ta emot färre flyktingar trots att behovet av skydd knappast har minskat där ute. Han vill att vi ska smita undan vårt mänskliga ansvar. Dessutom presenterar han en dålig borgerlig integrationspolitik fylld av självmotsägelser.
Sett i ett större perspektiv finns det två poänger att göra här.
För det första får inte vänstern vara svarslös inför den usla borgerliga integrationspolitiken. Väljare är inte dumma. De vill veta att flyktingmottagande och integration fungerar. Men högerpartierna kan bara presentera dåliga högerlösningar. En gemensam sektor satt på svältkur och en slaktad arbetsmarknadspolitik kommer aldrig att kunna ge människor trygghet, självförtroende, jobb och en egen bostad. De borgerliga kommer att fortsätta sänka skatterna för de rikaste och sedan, när resurserna är dränerade, säga att det är svårt med integration. Det är bara vänstern som har ett trovärdigt svar på hur en framgångsrik integration faktiskt kan gå till. Men om inte vänstern berättar det, kommer väljarna att dra slutsatsen att det inte kommer att funka. Att det verkar precis så svårt som borgerliga politiker utan resurser säger.
Vänster-högerkonflikten är lika relevant inom migrations- och integrationspolitiken som inom andra områden. Integration är inte en fråga "vid sidan om", som har andra typer av svar, eller där partier som säger sig finnas bortom blockpolitiken (SD) skulle vara mer relevanta. Det är just genom att göra migrations- och integrationspolitiken till en fråga "vid sidan om" som SD vinner: väljarna överger sina gamla partier för att de blivit övertygade om att det här är en dimension som är viktigare än höger mot vänster. Statsvetare och andra debattörer hjälper gärna till genom att prata om migrationspolitik/rasism/antirasism som någonting som ligger utanför den traditionella vänster-högerskalan. Men vänster och höger är aldrig irrelevant, och ett sätt att få SD att börja förlora är att återpolitisera det här politikområdet. Även när integration diskuteras måste väljarna fås att se sakpolitiken i ett större idésammanhang: även här står det gemensamma mot att klara sig bäst man kan; många chanser mot färre chanser; jämlikhet mot galopperande skillnader. Då kan väljarna också lättare se att svaren finns inom de traditionella politiska blocken.
Alltså: vänstern, t ex Vänsterpartiet, borde delta i debatten om integration när den dyker upp. Insikten om det kontraproduktiva i att "ta debatten" mot SD eller att diskutera politiken utifrån deras rasistiska utgångspunkter, betyder inte att man ska vara helt tyst om politikområdet integration. Vänsterpartiet har en politik här, beskriver den på sin hemsida och motionerar om den i riksdagen. Den behöver bara kommuniceras.
Men ska verkligen Vänsterpartiet bidra till att samhällsdebatten handlar om integration?
Frågan innehåller ett stort mått av självöverskattning. Vänsterpartiet är ett litet parti. Om integration är ämnet för dagen, så är det så oavsett vad Vänsterpartiet tycker. Och om debatten ändå har uppstått, borde inte Vänsterpartiet avstå från att berätta hur det socialistiska och feministiska perspektivet är viktigt även här.
Den där diskussionen om hur olika sakfrågor på den politiska agendan gynnar och missgynnar olika partier behöver dessutom kvalificeras lite. Det är riktigt att det aldrig gynnar Vänsterpartiet om integration diskuteras på ett dumt och borgerligt sätt, eller om ramarna för debatten är satta så att ett vettigt argument aldrig kan vinna. Men det är också så, att oavsett vilken sakfråga som diskuteras, så är det partiet som skickligast kan koppla sakfrågan till sina övergripande idéer och värderingar som vinner. Varje enskild sakfråga i sig är inte särskilt viktig för väljarna. De röstar på helheter, på en politik som totalt sett känns bäst i magen. Det är hur partierna lyckas få sina grundläggande värderingar att materialiseras i sakfrågorna som spelar roll.
Andra poängen att göra utifrån Hägglunds text:
Om alla partier kopierar SD:s problemformuleringar gynnar det bara SD. Men om
utspel som Hägglunds ger upphov till andra konflikter än "alla mot SD", förlorar SD.
Det skulle förstås inte vara värt någonting om det enda som hände var att de andra partierna började diskutera på SD-vis sinsemellan. Men Hägglunds artikel synliggör snarare motsättningar som alltid funnits mellan de andra partierna. Det borgerliga alternativet har alltid stått för ett snålare flyktingmottagande och en mer batongpräglad integrationspolitik. Förr i tiden uppstod också debatter mellan vänster och höger kring dessa motsättningar. Men sedan SD kom in i riksdagen har de debatterna långsamt dött ut. Förr var vänstern antirasistisk genom att kritisera den faktiskt förda asylpolitiken och bilda opinion mot avvisningar. Nu är vänstern antirasistisk genom att markera mot SD. Det som gått förlorat är vänster-högerkonflikten. De borgerliga partierna, å andra sidan, har älskat att också kunna markera mot SD och bli en del av det "antirasistiska blocket" istället för att få sin egen politik granskad. Jimmie Åkesson har blivit grundligen utskälld i många tevedebatter, men han har tagit utskällningarna med ro, eftersom de har bekräftat SD:s verklighetsbeskrivning: det är alla mot oss - vi är det enda alternativet för den som vill se en förändring av den förda politiken.
I praktiken skulle Göran Hägglunds artikel kunna leda till att ett antal väljare får syn på fler nyanser i synen på flyktingmottagande. Helt enkelt: kanske behöver man inte rösta på SD när det faktiskt finns andra partier som driver en restriktiv linje? Om vänstern bidrar till att kalla den borgerliga migrationspolitiken vid sitt rätta namn, kan det på kort sikt gynna de borgerliga på SD:s bekostnad. Det vore det ändå värt. Motsättningar mellan demokratiska partier om migrationspolitiken är alltid att föredra framför ett öppet rasistiskt parti med ökande inflytande. Men då bygger det på att vänstern verkligen svarar på borgerliga utspel som Hägglunds. Och att man inte är så snabb med att ropa "SD-anpassning!". Poängen var ju att hålla dem utanför debatten. För en gångs skull. Den som påstår att en borgerlig restriktiv flyktingpolitik är något som uppstod med Göran Hägglund den 18 december har fel, och har dessutom fel på ett sätt som SD själva är mycket nöjda med.
Visar inlägg med etikett göran hägglund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett göran hägglund. Visa alla inlägg
2013-02-26
Moderaterna behöver inte mitten
Det finns få naturlagar i politiken, men en kanske är denna: under ett regeringssamarbete mellan ett stort parti och ett litet parti, kommer det lilla partiet att förlora röster.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
2012-07-10
Almedalstal: Partiet med en boss
För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
2010-09-01
Konsekvens-mani
En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?
Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"
Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".
Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"
Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"
Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!
Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?
Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.
2010-02-07
Bestämma själv
"Ett tillrättaläggande in i minsta detalj", karaktäriserar Göran Hägglund den rödgröna politiken i dagens artikel på DN Debatt - en fortsättning på "verklighetens folk"-temat där det idag är tanken på ett jämnt uttag av föräldraledigheten som ska avrättas. Hägglund skriver också att KD är "det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val". Man kan tycka att det är klippblockskastning i glashus för ett parti vars toppnamn i EU-valet - mindre än ett år sedan - gjorde till sin profilfråga att förbjuda snus. För ett parti som starkt ogillar människors fria val av sexpartners. För ett parti som de senaste åren droppat politiska förslag som fettskatt, kommunala super-nannies, åldersgräns i dokusåpor och skoluniform. Snacka om att lägga livet till rätta i det lilla!
Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.
Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.
I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.
Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.
Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)
Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.
Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.
Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.
I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.
Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.
Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)
Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).
Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)