Låt oss anta att Jenny Nordberg inte bara var ute efter att sätta dit svenska feminister genom att kalla dem inkonsekventa.
Låt oss samtidigt förlåta den samlade tyckarvänstern för att de i så fall inte förstod det: i 99 av 100 Svenska Dagbladet-krönikor används Jenny Nordberg-liknande argument just så: "Ni i vänstern säger att ni är mot förtryck, men varför kämpar ni då bara för A och inte för B?". De enda logiska positionerna enligt högern är att göra allting, eller ingenting. Eftersom ingen kan göra allting, verkar målet vara att få vänstern att göra - ingenting.
Det är en vansinnig hållning. För det är tillåtet att välja ett av världens alla eländen och kämpa mot endast det. Det är tillåtet att mest prata om en sak. Det är inte inkonsekvent. Inkonsekvent är om man står för en princip - till exempel jämlikhet - men av godtyckliga skäl inte vill tillämpa den lika för alla. Man kan vara inkonsekvens i tanken, men att välja en handling framför en annan är inte inkonsekvent.
Nå.
Låt oss anta att Jenny Nordberg faktiskt var genuint förtvivlad över bristen på engagemang.
Okej.
Det hedrar förstås alla feminister att det är just deras engagemang som efterfrågas. Har man så stora förhoppningar på sig, betyder det att man måste ha gjort något bra tidigare. Så ironisera inte över att lastbilschaufförer och takläggare inte behöver stå upp mot mördarna. Tar man på sig en etikett som feminist, så innebär det faktiskt ett slags löfte, ett löfte som de flesta lastbilschaufförer och takläggare inte har avlagt.
Men plikten att vara emot IS om man kallar sig feminist - när har svenska feminister haft chansen att uppfylla den? Vilka tillfällen har gått oss förbi att verkligen påverka situationen? Jag kan inte komma på några. Erik Helmerson i DN ger Jenny Nordberg sitt stöd och undrar varför inte svenska feminister kommit med "ett batteri av föreslagna motåtgärder". Men det har ju inte någon lyckats med - i hela världen? Att vara feminist innebär en plikt att stå på rätt sida, inte att vara smartare än alla andra levande människor.
Det är klart att varje svensk feminist kan posta ett avståndstagande på sin Facebooksida. Men för vem skulle man skriva det?
När vänstern opinionsbildar om avlägsna konflikter, finns det i alla fall en tanke om en påverkanskedja: genom att väcka opinion i Sverige kan vi påverka vår egen regering att i sin tur använda sitt inflytande.
I fallet med IS är jag helt och fullt övertygad om att terrorn får det att vända sig i magen på varje svensk riksdagsman, och att regeringen skulle gripa precis varje tillfälle att påverka situationen till det bättre. Tror inte Jenny Nordberg det?
Sanningen är väl att det inte finns någon insats som behövs så lite som en feministisk kampanj för att öka motviljan mot IS.
Kravet att vänstern inte ska "tiga om sin övertygelse" är för övrigt hejdlöst ironiskt. För samtidigt, i en annan del av högern, hånskrattar man ju brallorna av sig varje gång Vinkelboda arbetarkommun "kräver" avlägsna diktatorers avgång. Det är ju ingen som lyssnar! Haha, nu darrar självhärskarna!
Då säger högern att vänstern pratar i onödan.
Nu vill de att vi inte ska göra något annat.
Hur ska de ha det?
Visar inlägg med etikett aktivism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett aktivism. Visa alla inlägg
2015-08-18
2012-09-11
Stina Wirsén-kritikerna har rätt (och fel)
Uppmärksamheten kring rasistiska stereotyper på godispåsar och i barnböcker visar väl mest att de flesta utgår från Lenin: bilden är överlägsen som propaganda. Det är ingen förmildrande omständighet att Stina Wirsén inkluderar icke-vita i sina berättelser på ett naturligt och normbrytande sätt. Titta på bilderna!
Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?
Det vore väldigt bra.
Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.
Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?
Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!
Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?
Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.
Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.
Vad tycker ni?
Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?
Det vore väldigt bra.
Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.
Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?
Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!
Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?
Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.
Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.
Vad tycker ni?
Etiketter:
afrikaner,
aktivism,
folkrörelsearbete,
rasism,
stereotyper,
stina wirsén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)