Stefan Fölsters utspel för ett tag sedan om att bara ett bättre företagsklimat kan lyfta människor ur elände - förklätt till invandringspositiv rapport - var bara en föraning om hur kapitalet kan använda ett låtsat engagemang för integration som murbräcka för högerpolitik. I Expressen (27/2) räknar Svenskt näringsliv upp vad som krävs för att invandrare ska "komma ikapp" på arbetsmarknaden: uppmjukad arbetsrätt, kraftiga skattesänkningar och rut-avdrag. På samma sätt börjar ett förespråkande av arbetskraftsinvandring blandas ihop med humanism och solidaritet. Och fri invandring som vision - en oförskämdhet samtidigt som den reellt existerande högerregeringen avvisar flyktingbarn - applåderas med beundran. Antirasismen är på väg att kapas av liberaler.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 mars.)
Visar inlägg med etikett arbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbete. Visa alla inlägg
2013-03-07
2013-01-08
Streta och knoga
Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.
Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.
Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.
Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.
Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.
När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.
Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.
Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.
Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.
Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.
Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.
Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.
Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.
När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.
Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.
Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.
Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.
2012-08-24
Facket hamnar fel om alkoholtester
DN:s ledarsida har idag den enda rimliga kommentaren till de obligatoriska, slumpvisa alkoholkontroller som landstinget i Gävleborg ska införa: " Att betrakta alla anställda som potentiella alkoholister är orimligt".
En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!
Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.
Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.
En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!
Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.
Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.
2012-03-05
Bara göra sitt jobb
Arbetsgivarnas ockupation av våra privatliv hårdnar. Kontroll av vad man skriver på nätet, påtvingad hälsosamhet, tillgänglighet på semestern, krav på ett glatt humör – allting hänger ihop och är bevis på att företagen inte låter kontrollen glida dem ur händerna bara för att vi ställer om till ett kunskapssamhälle. Så drömde vi ju på 80-talet: om ökad frihet när tankekraften blev viktigare än maskiner. Det sorgliga är att offentliga arbetsgivare inte är ett dugg bättre. Att insistera på att bara göra sitt jobb – det är idag en närmast revolutionär handling.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
2012-02-14
Dit forskningen inte når
”Det finns en verklighet du inte känner till” är undertiteln till SVT:s nya serie ”Äkta människor”. Påståendet har faktiskt stöd ända uppe i regeringen. Anders Borg hävdar att det som IFAU inte kan hitta, nämligen effekter av jobbskatteavdraget, ändå finns ”i verkligheten” (Ekot 28/1). Var den verkligheten ligger och vem som har varit där och mätt åt finansministern vill han inte säga. Man får anta att det är en verklighet där inte heller en ojämlikt fördelad tömning av statskassan på 300 miljarder – jobbskatteavdragets kostnad hittills – spelar någon roll.
(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)
2011-04-21
Skitjobb
Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.
Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.
Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.
Det är de andras blickar som är det värsta.
Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.
Och så vidare.
Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.
Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.
Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.
Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?
Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?
Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".
Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.
De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.
Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.
Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.
Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.
Det är inte så att "alla jobb behövs".
Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.
Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.
Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.
Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.
Det är de andras blickar som är det värsta.
Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.
Och så vidare.
Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.
Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.
Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.
Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?
Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?
Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".
Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.
De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.
Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.
Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.
Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.
Det är inte så att "alla jobb behövs".
Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.
Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)