Stina Wirsén-kritikerna har rätt (och fel)

Uppmärksamheten kring rasistiska stereotyper på godispåsar och i barnböcker visar väl mest att de flesta utgår från Lenin: bilden är överlägsen som propaganda. Det är ingen förmildrande omständighet att Stina Wirsén inkluderar icke-vita i sina berättelser på ett naturligt och normbrytande sätt. Titta på bilderna!

Hur vore det om vi hudflängde de som aldrig försöker rita ett svart barn?

Det vore väldigt bra.

Men det är inte kritiken mot de som ritar stereotypa svarta barn som står i vägen för att hudflänga de som aldrig ens försöker vara bra.

Man kan också tycka att de som protesterar mot Stina Wirsén bygger ett skitfrågornas tyranni. Jag har själv tidigare utsett Afrosvenskarnas riksförbund och Kitimbwa Sabuni till svenska mästare i den grenen. Har inte Afrikafödda medborgare större problem - arbetslöshet, diskriminering i arbetslivet, rasistiskt våld - än att glassnamn eventuellt kan underblåsa stereotyper?

Men den som ställer den frågan upprepar ju bara den gamla högerkritiken mot allt vänstern gör: Ni måste göra det allra viktigaste! Om ni gör en sak, måste ni göra allt!

Om någon person eller organisation, samtidigt som de gör annat, anmärker på hur en Stina Wirsénfigur är tecknad, är det väl inte deras fel att större problem inte uppmärksammas? Måste just den som reagerar på godispåsar också reagera på bostadssegregation?

Problemet är snarare att medierna älskar godispåsefrågorna. Vad tror ni händer när Afrosvenskarnas riksförbund skickar ett pressmeddelande i en tung fråga? Kolla deras hemsida. Det pågår - vad det verkar - väldigt mycket bra aktiviteter. Nogger Black är en fråga i mängden för dem också.

Men måste diskussionen stanna där? "Alla får väl driva vad de vill"-linjens slutresultat blir ju ändå outhärdlig, när alla driver medialt tacksamma, lättförklarade symbolfrågor. Kan man möjligen, utan att hamna i det där "ni driver inte rätt frågor", önska sig mer intern diskussion bland alla ideella aktivister? Man har ansvar inför sin egen fråga att inte bli kontraproduktiv, väcka löje. Var gränsen går måste man själv bestämma. Medias kärlek för det lätta materialet tvingas man nog räkna med. Det går inte att bestämma själv om en fråga ska bli liten eller stor. Och det är inte så enkelt som att man kan slösa med sina aktivisttimmar med argumentet att andra får driva de frågor som de tycker är viktiga. Det finns inte fjorton afrosvenska riksförbund, inte tio LO, inte sju Greenpeace. Det blir ju en slags Adam Smith-attityd: med den osynliga handens hjälp finns det alltid någon som driver de frågor som behöver drivas.

Vad tycker ni?