Utländska barbarer och hatet vi älskar

Svenska Dagbladet har rapporterat att könsneutrala svenska leksakskataloger rör upp känslorna utomlands.

Eller nej, det har de inte.

Svenska Dagbladet har slappt rapporterat att utländska kommentarsfält är lika fyllda av skit som svenska.

Alla citat i artikeln kommer från kommentarsfält. Artikeln om hur utlandet upprörs över jämställdhet bygger alltså på källor som också skulle kunna användas för artiklar om hur utlandet upprörs över romer, afrikaner, asiater, judar, evolutionen, flerpartisystem samt mörkläggningen kring vad som egentligen hände 11 september.

Om jag var utlandet skulle jag vara ganska upprörd. Jag vet inte om sådana här artiklar publiceras bara för att redaktionerna vet att jämställdhetsfrågor alltid spränger kommentarsfälten eller om det undermedvetet bekräftar en svensk självbild av att vara så himla längst fram.

Självbild, ja. I en eurobarometer från tidigare i år visar det sig att svenskarna inte alls tillhör de som tycker att det här med sexistiska stereotyper är det största jämställdhetsproblemet. Britterna - ett par sådana citeras i SvD-artikeln - är generellt mer kritiska.

De här tycker, enligt samma enkät, att ojämställdhet är ett allvarligare problem än vad svenskarna gör: fransmän, rumäner, spanjorer, belgare, italienare, luxemburgare och österrikare.

Utlandet är inget svart hål.

Och allvarligt talat, vad är det för slags journalistik? Ingen research, ingen som orkar lyfta en telefon - bara in bland trollen och klippa och klistra. Titta vad upprörda alla är!

Det är märkligt hur hatet har flyttat in i den mediala vardagen. Flashback är inte längre en pysande, svart göl långt in i skogen som ingen hittar till. Nu öser vi plötsligt glatt fram citat från de värsta nazisterna, kvinnohatarna, misogynerna och kverulanterna för att få våra egna politiska ställningstaganden att skimra lite klarare. Vi sätter hatarna i mitten av rummet. Har vi någonsin problematiserat hat så mycket som nu? Ändå finns det väl ingenting som tyder på att det, totalt sett, hatas mer idag än förr. Vi koketterar med att vara hatade, till och med. Det visar ju hur viktiga vi är. Och kanske rättfärdigar det vad vi håller på med när det är svårt att visa på egna framsteg.

Det handlar inte bara om mediernas tillgängliggörande av hat. Vi drar fascinerat fram det själva också. På twitter retweetas det in i våra flöden: titta vad dumma de är!

Någonting måste det göra med oss att konfronteras med alla dessa åsikter. Min farfar kanske hörde något sånt där 3-4 gånger  hela livet. Jag hör det 3-4 gånger om dagen. Jag är inte säker på att min analys av samhället blir bättre. Jag är snarare övertygad om att det förstör mig lite grand.

Allt ut i ljuset! Det är ett förjävla dumt slagord.

Feministens klagan

Feministiskt forum i Stockholm den 5 maj har, har det visat sig, inte någon programpunkt om "hatet mot feminismen". Istället bara den sortens framåtriktade, lustfyllda diskussioner och öppna problematiseringar som den feministiska rörelsen är kapabel till när den är som bäst. Besök!

Om pratet om feministhatet kan man säga tre saker:

1) Självömkan är inte särskilt attraktivt för en politisk rörelse. Att polisanmäla hot är en sak. Men när man går ut offentligt och begär sympatier har det blivit politisk strategi. En ganska tveksam strategi.

2) Kommentarsfält och Flashbacktrådar är en ganska värdelös temperaturmätare för den som verkligen vill veta hur det står till med feminismen. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist. På andra områden har det kanske gått bakåt, men klagandet på feministhatet framkallar ändå bilden av trötta aktivister bland medborgare som fortfarande är intresserade och positiva.

3) Om hatet mot feminismen har ökat bland andra än en liten klick extremister, då är den relevanta reaktionen att fundera på hur vi kan putsa bilden av oss själva och komma tillbaka. Den kommunistiska rörelsen i Sverige blåste länge upp varje oförrätt: varje tillsägelse från en poliskonstapel blev en fascistisk aktion för att krossa partiet, ungefär. Det där hade framför allt med den interna mobiliseringen att göra, men man kan också dra slutsatsen att det absolut inte gav någon utdelning opinionsmässigt att försöka få folk att ha medlidande.

En hatad politisk rörelse (om den verkligen är hatad) kan inte förfalla till att hata hatet. Den måste försöka begripa hur den ser ut utifrån, och förändra sig.

Jag får intrycket att den organiserade feministiska aktivismen, inom t ex Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är lika stark och kämpaglad som någonsin. Det är de isolerade öarna - feministiska forskare, debattörer, författare - som inte orkar med att bli hatade. I det finns förstås ett bra argument för partiengagemang. Att organisera sig kollektivt, och uppleva kraften i att vara i skiten tillsammans, skyddar både mot självömkan och politisk depression.

Den ovetande feministen

Kanske är Pär Ströms antifeminism bara kvinnohat med korrekt meningsbyggnad. Om han faktiskt tror på sina åsikter så bygger de på grova missuppfattningar om feminism. Ström har ju rätt ibland, utan att förstå det. När han bloggar om asbestoffer som saknar kön i en tidningstext, gör han samma påpekande som en feminist skulle göra: män har inget kön, de är människan, de icke-avvikande. När han blir arg på principen ”kvinnor och barn först” vid fartygsolyckor är det en träffande kritik: kvinnor behöver inte tas om hand. I sådana inlägg tror Ström att han ger feminismen dödsstötar, när han egentligen bygger den. Det är lite sött. Men visar också på ett behov av mer feministisk folkbildning.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)