Vithet

Inför s-kongressen har SSU reagerat på "vitheten" i partitoppen. Många har applåderat: "vita medelålders män" har sedan ett tag varit synonymt med en ignorant maktpropp.

Frågan är om det där är en fras som vänstern verkligen ska använda. Ljus hudfärg ger ett överläge, men det är bara ett maktförhållande. De flesta med ljus hudfärg i Sverige är vanliga, maktlösa löntagare. Att vitheten skulle göra dem privilegierade är ett påstående som går helt på tvärs mot de egna erfarenheterna.

Kanske vänstern istället skulle ta som sin uppgift att påminna om hur lika olika former av underläge känns. Det är ju ändå den gemensamma, delade erfarenheten som behövs för att komma framåt. Att betona att den mörkhyade arbetaren är dubbelt förtryckt jämfört med den vita, eller att den vita på vissa sätt gynnas av att den mörke är mörk, är och ska vara av akademiskt intresse, men det är dåraktig vänsterpolitik att räkna förtrycken och fokusera på skillnaderna.

Förr i tiden handlade de progressiva mångfaldsdebatterna om fördomar. Lite naivt kanske - särskilt ihop med tanken att man kunde informera bort de dumma tankarna - men resultatet blev möjligen att några funderade på vad de egentligen skulle tycka. Nu riktas kritiken mot majoritetssamhället i sig, mot vithetsnormen. Men hur hanterar man kritik mot sin egen hud? Det finns ju ingenting att ändra på. Och det kanske inte är tanken heller: få av idéerna om totalt genomrasistiska samhällen - bortom individernas kontroll - är särskilt fokuserade på lösningar.

(Han sa ju faktiskt det, Jonas Hassen Khemiri, i sin text: Det finns ingen lösning.)

I SSU:s vithetskampanj förenklas människors erfarenheter, precis som de måste göra för att diskussioner om representation ska fungera. Då måste vi anta att Urban Ahlins vithet också innebär en lite stöddig inskränkthet och okunskap om andra människors livsvillkor - fastän han förmodligen kan mest om främmande länder i hela SAP. Vi måste, för att representationsidén ska vara relevant, anta ett avstånd som inte går att överbrygga med inläsning eller inlevelse, så att vi sedan kan skratta åt att Beatrice Ask ens försökte påpeka att hon sett rasdiskriminering på nära håll och tagit intryck av den. Det är aldrig nog att vilja, att representera, att gå samman under ett program - man måste vara. Kan bara vara, kan bara representera sig själv. Det är antipolitik i mina ögon. Det utfärdas ständiga förbud när det gäller vem som kan uttala sig om vad. "Det går inte att förstå!"

(Det är klart att det går att förstå. Annars finns det ju ingen politik.)

Kritiken mot Maria Sveland i DN i veckan var ett bra exempel på när representationsidén förstör alla möjligheter att debattera: plötsligt är Maria Sveland vit och Nyamko Sabuni svart: aha, här går skiljelinjen!

(Det är inte svårt att vara den självbelåtna idioten som dyker upp och berättar om hur vi ser ut eller vad vi har för kön och att det är därför vi tycker som vi tycker. Det är därför varje debatt har en sådan.)

2013 är det väl helt omöjligt att tänka tanken att Sveland kanske inte håller med Sabuni eftersom Sveland är socialist, och Sabuni är höger? Känns dimensionen bekant?

Vad ska representationen som SSU förespråkar vara till för? Om det inte finns "invandrarproblem", utan bara sociala problem, och lösningarna inte är antidiskriminering utan en politik för jämlikhet och full sysselsättning - som vänstern med rätta brukar hävda - vad är då problemet med att politiken utformas av personer som har ljus hy? Det är ju ändå en politik för arbetslösa, en färgblind, generell politik, som är lösningen.

Men, säger någon då, "det måste synas" att S följer med sin tid, "det måste synas" i S att det nya Sverige inte är det gamla Sverige.

Som om väljarna var helt okunniga om representativ demokrati. Kvinnliga Saco-anslutna röstade i stora skaror på muraren Lars Werner, massor av manliga LO-jobbare röstade på socionomen Gudrun Schyman. Den politiska historien är full av väljare som förstår politik och inte bryr sig så himla mycket om vem som står i talarstolen.

Det viktiga hos en politisk företrädare är erfarenheter och kunskap och möjlighet till inlevelse. För de som ska välja sina politiska företrädare är utmaningen att se fördomsfritt på vad en erfarenhet och en kunskap är. Men den fördomsfriheten ska gälla åt båda hållen: i en icke-vit person finns aldrig all icke-vit kunskap samlad, och aldrig bara sådan. I en vit person finns aldrig all vit erfarenhet samlad, och aldrig bara sådan.

Och då har vi inte ens börjat tala om alla politiska skillnader som är så otroligt mycket viktigare. Vad grundar sig upptagenheten med representation i? Att man missat alla epokgörande frågor om klassklyftor och klimat och tycker att det räcker att lalla runt med lite identifikation i postpolitiken? Kartlägg några politiska åsikter nästa gång vettja.

Trollfixering

Hat var det hetaste politiska samtalsämnet 2012. Och verkar kunna bli det 2013 också. Hatet har, som jag har skrivit tidigare, aldrig problematiserats och diskuterats så mycket som nu. Motiven till det finns nog längs hela skalan - från uppriktig oro till den rena fascinationen.

Hot är en väsensskild sak (som bland andra Per T Ohlsson har påpekat). Trots det flyter diskussionerna in i varandra huller om buller. Tidningsredaktörer som Åsa Linderborg ska inte behöva hålla sig gömda på hemliga adresser. Hennes text i höstas om hoten mot henne var viktig, och hennes situation oacceptabel. Det gäller förstås också de skribenter och debattörer som i vinter vittnat om dagliga skurar av grovheter i inboxen.

Mina problem med hatdebatten är två:

Vi pratar som mest om hat när toleransen är som störst.

Intresset för hatet innebär att goda krafter lyfter in språket, länkarna, vidrigheterna i det allmänna samtalet.

Någonstans på vägen mellan den personliga reaktionen och det politiska programmet borde fler problematisera: Ja, jag blir förbannad av alla idioter. Men är det rätt fokus?

En självömkande politisk rörelse - hur bespottad man i verkligheten än är - är inte särskilt attraktiv. När feminister inte ens talar om hatet mot kvinnorna, utan hatet mot feministerna, då är det ett tecken på en rörelse helt utan självförtroende. Alla hatar oss! Det är en position som smakar ganska gott. Den svetsar samman. Det finns en orsak till att fotbollsfans världen över gärna vill intala sig att de är de mest avskydda.

Men feminister är inte hatade - inte i allmänhet. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist.

Feminister är hatade av vissa, men vem kan med säkerhet säga att de är fler än förr? På 60-talet var vi osäkra på om kvinnor överhuvudtaget var fysiskt kapabla att klara en anställning ute på arbetsmarknaden. Tänk om Flashback funnits 1960. Sura uppstötningar från norr till söder över kvinnor som badar, visar benen, arbetar, åker buss, cyklar,  kör bil, spelar fotboll, pratar om preventivmedel, pratar för mycket, pratar alls.

Attityderna till invandring förbättras också. Varför är då debatten så upptagen med den krympande opinionens företrädare?

Det enda vi med säkerhet kan säga är att hatet är mer tillgängligt idag. Och det kommer inte bara till oss, vi söker upp det också. Det gick många år innan jag besökte Flashback, trots att jag visste att det fanns där. Det var en omodern tvekan. Att klicka upp en hemsida är totalt odramatiskt för folk idag. Alla tittar på allt.

Så det är inte konstigt att vi plötsligt hör mörkermännen mycket tydligare än tidigare; äcklas, upprörs och fascineras.

Men bara för att mörkermännen kommit närmare, ska vi inte gå i clinch med dem.

Hur många idioter som förpestar kommentarsfälten på Aftonbladet eller skriver av sig sin frustration på Flashback är det vi talar om? Tusen? Tiotusen, max.

Om det är en strömning, en tendens, så är det i vilket fall som helst en perifer strömning. Och de enda som vinner på att perifera strömningar lyfts fram och koras till rikspuckon är de perfiera strömningarna själva.

Mysogyni-porr av det slag som till exempel Facebooksidan Vita kränkta män höll på med, förstår jag överhuvudtaget inte. Att citera ut hatet från stinkande nätforum ut i det allmänna samtalet så att fler tvingas höra det - på vilket sätt är det konstruktivt? Det säger ingenting om Sverige av idag - alla hårda data visar att vi blir allt tolerantare - och det förändrar ingenting. Det är inget fel på buskis, men hylla i så fall buskisen och förväxla det inte med politisk aktivism. (Jämför gärna med sajten "Inte rasist men", som har ett tydligt syfte: granskning av Sverigedemokraterna.)

Feministhat och främlingsfientlighet kommer att vara mycket mer lättillgängligt i framtiden. Det går knappast att ändra på. Här har vi ett av problemen med hatdebatten: det är en fråga som inte ens i teorin har något slut, någon lösning. Vad kan det mynna ut i - en enighet bland de goda krafterna om att det är obehagligt att konfronteras med de onda krafterna?

Den ökade tillgängligheten till hat kommer vara ett problem även om vänstern upphör med sitt eviga citerande från Flashback. Å andra sidan kommer mängder av feministiskt och progressivt material också finnas mycket närmare människor än tidigare. Liksom, för den delen, alla ljumma åsikter som ligger och skvalpar i mitten. Nätet tillhör inte extremisterna. Hur ihärdiga de än är, tillhör nätet, precis som verkligheten, den försiktiga fisliberala massan.

Det finns mycket att oroa sig för i samhället. Hatarna tillhör inte dem. Att motståndarna till en progressiv samhällsutveckling bara kan använda okvädningsord är ju närmast en garanti för att de inte kommer att kunna stoppa den. Brölet vi hör kanske är brölet av mammutar som just insett att de är mammutar - på väg att dö ut.