Göran Hägglunds sekunder av klarsyn

Varför är vi svenskar så fixerade vid bäst före-märkningen på mat, frågar Erik Haag i trailern till nästa avsnitt av Landet Brunsås i SVT. (Poängen som kommer att göras är att det slängs en massa ätlig mat här i landet.)

Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.

Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.

Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.

Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.

Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.