Att bli mer som Erik Ullenhag

Parallelläser David Plouffes "The Audacity to Win" och rapporten "Syftet är alltid att få spinn" från Demokratiinstitutet i Sundsvall (Lars Nord och Marie Grusell) och blir glad för en rätt balanserad syn på nya medier i politiskt kampanjarbete.

För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.

De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?

David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:

"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."

Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.

Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.

Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.