Svensk Damtidning och SD

Får man intervjua alla partier utom SD? Absolut, fråga bara Svensk Damtidning, som har struntat i att ha med en sverigedemokrat i sin intervjuserie med politiskt framträdande kvinnor. Det är bra.

Det är ju lite konstigt ibland, det här: bara för att SD tagit sig in i riksdagen tänker sig många att de också måste finnas med när övriga partier finns med. Men fria publicister (och debattarrangörer, Nobelstiftelsen och andra) har rätt att göra sina egna val. Riksdagen råder över mycket, men det finns faktiskt ett civilt samhälle som själva väljer hur de vill förhålla sig till riksdagens partier.

Ett sådant förhållningssätt kan vara att behandla SD som alla andra partier, "nu när de sitter i riksdagen". Det är i alla fall en princip - och det finns inte så många principer att gripa tag i för en osäker publicist.

Men det är en väldigt formalistisk syn på politik. Ett partis karaktär bestäms inte enbart utifrån dess parlamentariska status, inte heller utifrån dess formellt antagna program. Varje publicist har rätt att själv avgöra ett partis karaktär, och "mjuka" intryck får spela lika stor roll som formella. I fallet med Sverigedemokraterna är det uppenbart att till exempel alla de rasistiska uttalanden som regelbundet görs av partiföreträdare också "är" partiet.

Tänk som med Vänsterpartiet! Om någon anklagat vänstern för att inte vara demokratisk, har det sällan berott på vad som står i partiets program. Inte heller har frågan varit avgjord redan genom det faktum att partiet suttit i riksdagen. Nej, det är de mjuka intrycken som tillåtits ta plats: den och den företrädaren har sagt och skrivit det och det, här har vi någon som försvarat x och här är någon som är med i föreningen y.

Det är olycksbådande att vi verkar ha gått från att utesluta vänstern på informella grunder, till att inkludera rasister på formella grunder.

Om fria publicister enbart utgår från Sverigedemokraternas parlamentariska status, är de slavar under väljarna. Det går inte ihop med att samma publicister - i nästa andetag - förklarar sig utgå från sina läsare. Dagligen åsidosätter publicister andra åsikter än dem som de tror intresserar den egna läsekretsen. Det går bra att åsidosätta åsikterna även hos dem som gick till valurnorna i september 2010.

(Som kanske dessutom förutsatte att det civila samhället inte nödvändigtvis behövde låta sig styras av resultatet.)

Självklart måste SD finnas med om det är nödvändigt för trovärdigheten för produkten. En tidning som bevakar riksdagspolitik måste troligen fatta ett annat beslut än Svensk Damtidning. Men då handlar det om att man tagit på sig ett annat uppdrag (speglande och redovisande), inte om att man är bunden av riksdagsstatusen.

En helt annan fråga är taktiken: spär inte Svensk Damtidning bara på SD:s offerroll? Jo, men SD är i så fall alltid i en win-win-situation: de får vara med (bra för dem) eller de får inte vara med (bra för dem). Till slut tror jag att vi måste enas om att offerrollen bara går att spela till en viss punkt. Att få vara med, däremot, kan i teorin bli hur framgångsrikt som helst.

Vem dödade igelkotten?

I dagens Metro rapporteras om en igelkottsunge som fått en hårsnodd runt munnen och dött. Precis som i fallet med knivskurna hästar och pålar vid badplatser är intresset för naturliga förklaringar lågt: av tidningsnotisen får vi veta att upphittarna tar för givet att det är någon som medvetet har dödat igelkotten.

I själva verket är det lätt att föreställa sig både existensen av borttappade hårsnoddar och hur djur som bökar i marknivå kan råka få dem runt en spetsig nos.

När det gäller bråte vid badplatser - som får artiklar i stora medier varje sommar - finns det många förklaringar som ligger närmare till hands än vansinnesdåd, särskilt eftersom ingen någonsin verkar ha fällts för ett sådant brott. Gamla trädgrenar, sjunkna båtar och bryggor, vägpinnar och skyltar som suttit nedstuckna i isen på vintern; och framför allt bråte som slängts i vattnet med stor omdömeslöshet - men knappast med syftet att skada.

Medierna hjälper knappast folk att hålla huvudet kallt. En spetsig påle blir gärna en "spetsad" påle.

Veterinärerna som ifrågasatte hästskärningarna på DN Debatt under sommaren hade märkvärdigt lätt att montera ned en vedertagen sanning.

Det fascinerande är inte att det finns så många sadister, utan att vi är så ivriga att tro att det finns så många sadister. Hur kan det komma sig, i ett land där tilliten människor emellan är starkare än i de flesta andra länder? Helt klart är att den cyniska journalistiken och de förhastade slutsatserna i sociala medier påverkar tilliten åt fel håll. I värsta fall är orsaksförhållandet också det omvända: att den allt skörare sociala väven i tider av ökade klyftor gör att historier om andras ondska lättare tar fäste. I jämlika samhällen har människor större förtroende för varandra. Ett skäl så gott som något att vara socialist: att slippa höra folk utnämna sina grannar till igelkottsmördare.