Svensk Damtidning och SD

Får man intervjua alla partier utom SD? Absolut, fråga bara Svensk Damtidning, som har struntat i att ha med en sverigedemokrat i sin intervjuserie med politiskt framträdande kvinnor. Det är bra.

Det är ju lite konstigt ibland, det här: bara för att SD tagit sig in i riksdagen tänker sig många att de också måste finnas med när övriga partier finns med. Men fria publicister (och debattarrangörer, Nobelstiftelsen och andra) har rätt att göra sina egna val. Riksdagen råder över mycket, men det finns faktiskt ett civilt samhälle som själva väljer hur de vill förhålla sig till riksdagens partier.

Ett sådant förhållningssätt kan vara att behandla SD som alla andra partier, "nu när de sitter i riksdagen". Det är i alla fall en princip - och det finns inte så många principer att gripa tag i för en osäker publicist.

Men det är en väldigt formalistisk syn på politik. Ett partis karaktär bestäms inte enbart utifrån dess parlamentariska status, inte heller utifrån dess formellt antagna program. Varje publicist har rätt att själv avgöra ett partis karaktär, och "mjuka" intryck får spela lika stor roll som formella. I fallet med Sverigedemokraterna är det uppenbart att till exempel alla de rasistiska uttalanden som regelbundet görs av partiföreträdare också "är" partiet.

Tänk som med Vänsterpartiet! Om någon anklagat vänstern för att inte vara demokratisk, har det sällan berott på vad som står i partiets program. Inte heller har frågan varit avgjord redan genom det faktum att partiet suttit i riksdagen. Nej, det är de mjuka intrycken som tillåtits ta plats: den och den företrädaren har sagt och skrivit det och det, här har vi någon som försvarat x och här är någon som är med i föreningen y.

Det är olycksbådande att vi verkar ha gått från att utesluta vänstern på informella grunder, till att inkludera rasister på formella grunder.

Om fria publicister enbart utgår från Sverigedemokraternas parlamentariska status, är de slavar under väljarna. Det går inte ihop med att samma publicister - i nästa andetag - förklarar sig utgå från sina läsare. Dagligen åsidosätter publicister andra åsikter än dem som de tror intresserar den egna läsekretsen. Det går bra att åsidosätta åsikterna även hos dem som gick till valurnorna i september 2010.

(Som kanske dessutom förutsatte att det civila samhället inte nödvändigtvis behövde låta sig styras av resultatet.)

Självklart måste SD finnas med om det är nödvändigt för trovärdigheten för produkten. En tidning som bevakar riksdagspolitik måste troligen fatta ett annat beslut än Svensk Damtidning. Men då handlar det om att man tagit på sig ett annat uppdrag (speglande och redovisande), inte om att man är bunden av riksdagsstatusen.

En helt annan fråga är taktiken: spär inte Svensk Damtidning bara på SD:s offerroll? Jo, men SD är i så fall alltid i en win-win-situation: de får vara med (bra för dem) eller de får inte vara med (bra för dem). Till slut tror jag att vi måste enas om att offerrollen bara går att spela till en viss punkt. Att få vara med, däremot, kan i teorin bli hur framgångsrikt som helst.

Chipsätarna

Av allt att döma är "Sean Banan inuti Seanfrica" en av de sämsta filmer som någonsin producerats av svenska händer. Alla recensenter är tokigt eniga om det. Alla? Nej, Expressens Ronnit Hasson tycker filmen är bra. Eller nja, hon tycker inte det, om man ska vara noggrann - men hon antar att arbetarklassen tycker det. Att den duger åt dem.

Hasson:

"Problemet med den här typen av film är att den ofta sågas för sin natur och för att den vänder sig till en annan målgrupp än oss recensenter – som skoltrötta, chipsätande ungdomar, folk som gillar ointellektuell humor. 'Dålig kvalitet' kan också vara en stil. Jag försökte se den för vad den var."

Det är inte första gången en recensent ser en dålig komedi men drar slutsatsen att det ändå "fungerar" eftersom det vänder sig till de som har mycket sämre smak än recensenten själv (arbetarklassen).

News for you: Arbetarklassen tänker också i termer av bra och dåligt.

Det finns överhuvudtaget ingen brist på medvetenhet hos den svenska arbetarklassen. Vi talar om tidningsläsande, bokläsande, debatterande, röstande, resonerande, sociala och kloka människor. Det är inte intellektuellt elände som präglar arbetarklassen, det är maktlöshet. Men i inskränkta medelklasskikt och deras populärkultur finns det uppenbarligen en schablonbild som snarare hämtats från Hollywood: en bild av feta, chipsätande, illa klädda, husvagnsboende socialbidragstagare. Att begreppet "white trash" har kommit i svang även i Sverige är symptomatiskt. En upplysande underklass-safari - nej, tusentals! - vore verkligen behövligt. Jag föreställer mig förvåningen när bussarna susar förbi Botkyrka och istället bromsar in först i ett lummigt villaområde i Oxelösund, där metallarbetarna stannar sina gräsklippare och bjuder på kaffe på verandan.

Många i Sverige konsumerar dålig kultur - dålig i den meningen att den inte tillför dem någonting vettigt på sikt och att den inte kommer att eftersökas av kommande generationer. Men de som konsumerar dålig kultur vet att den är dålig, eftersom de emellanåt också konsumerar kultur som gör större avtryck. Och de har definitivt inget emot att en filmrecensent har en egen ärlig åsikt om att en film suger.

Det största föraktet är att ta människors konsumtion av dålig kultur till intäkt för att de inte kan skilja bra från dåligt, att de är en homogen massa av prutthumorfantaster som aldrig någonsin debatterar till exempel en film hemma vid köksbordet. Alla flabbar läppen av sig lika mycket, alltid.

Det största föraktet är att inte säga vad man tycker, utan istället säga det man föreställer sig att någon med förment enklare och sämre smak tycker. "Det fungerar", brukar det heta. Så skulle ingen skriva om en premiär på Dramaten: "Norén är ju inte dramatik som riktigt går att ta på allvar, men vad tusan - det fungerar, tanterna fnissar och har roligt." Ingen recensent skulle säga: nu ska jag ta på mig andra glasögon och skriva en recension enbart för de som gillar Norén. Sådan intellektuell hänsyn behöver man inte ta, för intellektuell hänsyn visar man bara dem man betraktar som varande under sig.

Det är så typiskt att enda gången en mellanskiktsjournalist sätter på sig arbetarklassglasögon, så är det för att försöka identifiera vem som kan tänkas titta på en usel film. Jag har ett förslag: bedöm också nästa stora kvalitetsfilm helt och hållet genom en social analys av biobesökarna. Fundera på hur någon från arbetarklassen upplever handlingen i nästa stora kvalitetsfilm, och låt det vara din egen analys.

Fredrik Reinfeldts hyllningar av falukorven och andra arbetarklassmarkörer är en del av samma klassförakt. Det hade kunnat passera som folklighet, om det inte varit så att arbetarklassen inte älskar falukorv bara för att de äter falukorv. Det finns ingen i Sverige som ärligt skulle välja falukorv före oxfilé. Om Reinfeldt hade varit vanlig, verkligen som folk är mest, så hade han använt sin höga lön till att köpa bättre köttprodukter.

Vägen till det klasslösa samhället går inte via en uppvärdering av falukorvens status, utan via en inkomstfördelning som ger lika tillgång till oxfilé. Feminister har dragit samma slutsats om kvinnoarbetet: att tänka att det är lika viktigt hjälper inte långt. Det finns lika lite folkbildningsvinst i att uppvärdera all kultur med höga tittarsiffror och ställa den bredvid Bergman och Tarkovskij.

Det är lika avskyvärt att, som de härskande klasserna brukar, tilldela allting som kan associeras med arbetarklassen lägre status och sedan ha statusmedvetenheten som gemensamhetsmarkör och grindvakt mot sociala klättrare. Att såga en film för att man känner igen statusmarkörerna och förstår att man förväntas såga den - då är sågningen en del av ett klassförakt.

Det är någonstans mittemellan vi måste klara av att hamna. Genom att på något sätt bara låta en dålig film vara en dålig film. Och en falukorv en falukorv.

Reformera eller reparera

Inom kort hålls upprättelseceremonin för de vanvårdade fosterhemsbarnen. Och alla ska få ersättning. Det är bra. Men det sätt att se på orättvisor som ligger bakom ”upprättelsen” oroar också. Istället för politik: rättssak. Istället för reformer: enskilt skadestånd.

Omsorgsminister Maria Larsson gjorde ett ganska sympatiskt försök att argumentera för att det bästa svaret på gamla missförhållanden är en bättre politik för dagens barn och ungdomar. Så som politik alltid sett ut tidigare: med framsteget i centrum. Att lägga resurser på att ställa det förgångna tillrätta är ett val i en annan riktning.

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 november)