Får man intervjua alla partier utom SD? Absolut, fråga bara Svensk Damtidning, som har struntat i att ha med en sverigedemokrat i sin intervjuserie med politiskt framträdande kvinnor. Det är bra.
Det är ju lite konstigt ibland, det här: bara för att SD tagit sig in i riksdagen tänker sig många att de också måste finnas med när övriga partier finns med. Men fria publicister (och debattarrangörer, Nobelstiftelsen och andra) har rätt att göra sina egna val. Riksdagen råder över mycket, men det finns faktiskt ett civilt samhälle som själva väljer hur de vill förhålla sig till riksdagens partier.
Ett sådant förhållningssätt kan vara att behandla SD som alla andra partier, "nu när de sitter i riksdagen". Det är i alla fall en princip - och det finns inte så många principer att gripa tag i för en osäker publicist.
Men det är en väldigt formalistisk syn på politik. Ett partis karaktär bestäms inte enbart utifrån dess parlamentariska status, inte heller utifrån dess formellt antagna program. Varje publicist har rätt att själv avgöra ett partis karaktär, och "mjuka" intryck får spela lika stor roll som formella. I fallet med Sverigedemokraterna är det uppenbart att till exempel alla de rasistiska uttalanden som regelbundet görs av partiföreträdare också "är" partiet.
Tänk som med Vänsterpartiet! Om någon anklagat vänstern för att inte vara demokratisk, har det sällan berott på vad som står i partiets program. Inte heller har frågan varit avgjord redan genom det faktum att partiet suttit i riksdagen. Nej, det är de mjuka intrycken som tillåtits ta plats: den och den företrädaren har sagt och skrivit det och det, här har vi någon som försvarat x och här är någon som är med i föreningen y.
Det är olycksbådande att vi verkar ha gått från att utesluta vänstern på informella grunder, till att inkludera rasister på formella grunder.
Om fria publicister enbart utgår från Sverigedemokraternas parlamentariska status, är de slavar under väljarna. Det går inte ihop med att samma publicister - i nästa andetag - förklarar sig utgå från sina läsare. Dagligen åsidosätter publicister andra åsikter än dem som de tror intresserar den egna läsekretsen. Det går bra att åsidosätta åsikterna även hos dem som gick till valurnorna i september 2010.
(Som kanske dessutom förutsatte att det civila samhället inte nödvändigtvis behövde låta sig styras av resultatet.)
Självklart måste SD finnas med om det är nödvändigt för trovärdigheten för produkten. En tidning som bevakar riksdagspolitik måste troligen fatta ett annat beslut än Svensk Damtidning. Men då handlar det om att man tagit på sig ett annat uppdrag (speglande och redovisande), inte om att man är bunden av riksdagsstatusen.
En helt annan fråga är taktiken: spär inte Svensk Damtidning bara på SD:s offerroll? Jo, men SD är i så fall alltid i en win-win-situation: de får vara med (bra för dem) eller de får inte vara med (bra för dem). Till slut tror jag att vi måste enas om att offerrollen bara går att spela till en viss punkt. Att få vara med, däremot, kan i teorin bli hur framgångsrikt som helst.
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
2014-03-17
2013-12-11
Debatten är smal, hurra!
"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.
Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)
Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.
Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.
Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.
Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.
Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.
Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)
Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.
Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.
Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.
Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.
Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.
2013-12-05
Majoriteten ska bestämma
Riksdagens budgetbråk – ej avgjort vid denna tidnings pressläggning – är ett viktigt bråk. Oppositionen vill tvinga igenom budgetförstärkningar efter att ramarna är satta. (Det har gjorts förut.) Alliansen menar att det bara ska tas helhetsbeslut om budgeten, men glömmer att berätta att allt mer sakpolitik göms i den – för att lättare få igenom minoritetens vilja också om annat än pengafördelning. Tyvärr är det en utveckling som Budgetprocesskommittén (rapport i oktober) inte ville stoppa. Normen måste vara att en regering som vill få igenom budgeten ograverad får se till att skapa majoritet för den. Nuvarande regler gynnar den som inte klarar av det. I förlängningen blir det otydligt för väljarna vilka som egentligen styr.
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)
2013-09-15
Västerbottenbesvikelse
Fler folkomröstningar är inte någon
given vänsterlinje. Men om det nu finns ett system där omröstningar
är rätt enkla att pressa fram via medborgarinitiativ, måste nog de
styrande acceptera att vara lyhörda inför resultaten. Risken med
att ställa upp egenpåhittade villkor för valdeltagande - som S och
MP i Västerbotten - är annars att fler folkomröstningar bara leder
till mer besvikelse och cynism. Syftet var väl det motsatta.
(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)
Den mänsklige Hitler
Richard Swartz skriver bra om den mänsklige Hitler i DN. (Av en slump pratar Geir Lippestad om en liknande sak i samma tidning: om att vi inte får göra Breivik oförklarbar genom att göra honom till ett monster.)
Det finns väl få områden där populärkulturen haft så fördärvligt inflytande som när det gäller människors uppfattning om diktatorer och diktaturer.
Okunskapen är inte oviktig, eftersom vi inte fattar hur vi ska bekämpa de befintliga eller förhindra de framtida diktaturerna. (Tänk till exempel på PR-byrån Studio Totals Vitrysslandaktion häromåret, som bland annat helt missförstod hur en diktatur sprider ut skuld, eller möjligheterna att verka inifrån. Hela aktionens anda var att Vitryssland var ett fängelse med paralyserade invånare.)
Om det fanns chansen att räta ut missförstånden om diktaturer, skulle de viktigaste - förutom Richard Swartz påpekande om diktatorer - vara:
-Det finns alltid ett folkligt stöd som inte bygger på direkt hot om våld. (Vilket jag skrivit om här när det gäller Nordkorea.)
-Det pågår ett vardagsliv med biodejter, hundpromenader och grillfester, vilket är orsaken till att människors uppmärksamhet inte är till hundra procent på förtrycket, vilket bland annat skulle göra dem galna. (Kolla till exempel på tyska teveserien Weissensee.)
-Det finns otroligt uppfinningsrika system för att upprätthålla regimens makt. Att tro att människor gör saker under pistolhot är att kraftigt underskatta intelligensen hos de som designar förtrycket. Blir du pistolhotad finns det inga band kvar till regimen och det vill den inte: den vill att du är beroende och lojal.
I de amerikanska teveseriernas värld har de ju redan fattat att grymheter utförda av älskande och älskade människor är så mycket mer fascinerande (Dexter, Sopranos). En spridning till diktaturdokumentärerna vore bra folkupplysning.
Det finns väl få områden där populärkulturen haft så fördärvligt inflytande som när det gäller människors uppfattning om diktatorer och diktaturer.
Okunskapen är inte oviktig, eftersom vi inte fattar hur vi ska bekämpa de befintliga eller förhindra de framtida diktaturerna. (Tänk till exempel på PR-byrån Studio Totals Vitrysslandaktion häromåret, som bland annat helt missförstod hur en diktatur sprider ut skuld, eller möjligheterna att verka inifrån. Hela aktionens anda var att Vitryssland var ett fängelse med paralyserade invånare.)
Om det fanns chansen att räta ut missförstånden om diktaturer, skulle de viktigaste - förutom Richard Swartz påpekande om diktatorer - vara:
-Det finns alltid ett folkligt stöd som inte bygger på direkt hot om våld. (Vilket jag skrivit om här när det gäller Nordkorea.)
-Det pågår ett vardagsliv med biodejter, hundpromenader och grillfester, vilket är orsaken till att människors uppmärksamhet inte är till hundra procent på förtrycket, vilket bland annat skulle göra dem galna. (Kolla till exempel på tyska teveserien Weissensee.)
-Det finns otroligt uppfinningsrika system för att upprätthålla regimens makt. Att tro att människor gör saker under pistolhot är att kraftigt underskatta intelligensen hos de som designar förtrycket. Blir du pistolhotad finns det inga band kvar till regimen och det vill den inte: den vill att du är beroende och lojal.
I de amerikanska teveseriernas värld har de ju redan fattat att grymheter utförda av älskande och älskade människor är så mycket mer fascinerande (Dexter, Sopranos). En spridning till diktaturdokumentärerna vore bra folkupplysning.
2013-06-28
Presstöd åt alla
Det finns bred enighet i presstödsutredningen att inte stoppa rasistiska tidningar från att få presstöd, rapporterar Riksdag & Departement. Det är bra. Bedömningarna skulle bli godtyckliga om stödet bara gick till demokratisk journalistik; det finns som bekant inga lagar mot odemokratiska åsikter att stötta sig på. En bättre princip är att det har ett demokratiskt värde i sig att ge förutsättningar för en mångfald som bara tar slut vid de gränser vi satt för åsiktsyttringar i allmänhet. Att kriminalisera åsikter bakvägen genom att göra tidningsutgivning ekonomiskt omöjlig vore ingen snygg vänsterlinje.
(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)
Tidigare inlägg om presstödet till Nationell idag:
Ja, presstöd gör ont
Högerns brist på liberaler
(Ledarstick publicerat i Flamman 27 juni)
Tidigare inlägg om presstödet till Nationell idag:
Ja, presstöd gör ont
Högerns brist på liberaler
2012-12-30
Göteborgs tabloiddemokrati
Tidningen GT har samlat in namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning i Göteborg om stadens nya trängselskatter - och meddelar idag att de lyckats. Till ackompanjemang av det vanliga larvet om att folkomröstningar på något sätt skulle vara mer demokratiska än den representativa demokratin.
Ulf Bjereld har inga demokratiska betänkligheter i en kommentar. Tidningar har ju kampanjat i politiska frågor förut. Ja, det kanske de har: namninsamlingar och upprop för alltifrån lägre bensinpriser till enskilda asylärenden. Ibland är det samma tidning som både skapar, utformar och rapporterar om en folkstorm.
Men att privata företag organiserar insamling av namnunderskrifter är inte jämförbart med att trycka en färdigadresserad protest-talong. Det senare är legitim opinionsbildning. Här däremot trampar ju GT rakt in i formell konstitutionell process: en rimlig jämförelse ligger snarare i storleksordningen att Aftonbladet skulle ha valsedlar för sossarna som bilaga och sedan tillhandahålla gratis busstransporter till vallokalerna för alla som visade upp rätt valsedlar. Eller, för den delen, att Volvo och Preem organiserat namninsamlingen mot trängselskatten. Omständigheten att GT är en tidning gör inte deras initiativ mindre problematiskt. Men det förvirrar kanske några som är rädda att få pressfrihetssläggan i skallen.
Det är med stor säkerhet en mycket mer oskuldsfull bild av medborgarinitativ som lagstiftarna haft för ögonen när detta blivit en möjlighet. Det här ska vara en möjlighet för engagerade medborgare - inte för privata mediakoncerner. I USA har företag länge kunnat köpa namnunderskrifter av professionella namninsamlingsföretag för att få till stånd omröstningar. GT:s initativ pekar mer mot en sådan situation än något annat. Det är oroande. Någonstans blir det mer resurserna än engagemanget som avgör vad som hamnar på den politiska dagordningen.
Ulf Bjereld har inga demokratiska betänkligheter i en kommentar. Tidningar har ju kampanjat i politiska frågor förut. Ja, det kanske de har: namninsamlingar och upprop för alltifrån lägre bensinpriser till enskilda asylärenden. Ibland är det samma tidning som både skapar, utformar och rapporterar om en folkstorm.
Men att privata företag organiserar insamling av namnunderskrifter är inte jämförbart med att trycka en färdigadresserad protest-talong. Det senare är legitim opinionsbildning. Här däremot trampar ju GT rakt in i formell konstitutionell process: en rimlig jämförelse ligger snarare i storleksordningen att Aftonbladet skulle ha valsedlar för sossarna som bilaga och sedan tillhandahålla gratis busstransporter till vallokalerna för alla som visade upp rätt valsedlar. Eller, för den delen, att Volvo och Preem organiserat namninsamlingen mot trängselskatten. Omständigheten att GT är en tidning gör inte deras initiativ mindre problematiskt. Men det förvirrar kanske några som är rädda att få pressfrihetssläggan i skallen.
Det är med stor säkerhet en mycket mer oskuldsfull bild av medborgarinitativ som lagstiftarna haft för ögonen när detta blivit en möjlighet. Det här ska vara en möjlighet för engagerade medborgare - inte för privata mediakoncerner. I USA har företag länge kunnat köpa namnunderskrifter av professionella namninsamlingsföretag för att få till stånd omröstningar. GT:s initativ pekar mer mot en sådan situation än något annat. Det är oroande. Någonstans blir det mer resurserna än engagemanget som avgör vad som hamnar på den politiska dagordningen.
2012-04-26
Lööfs Kina-svar följde högerlogiken
Annie Lööf hade i Ekots lördagsintervju (21/4) svårt att säga om Kina är en demokrati eller diktatur.
Skalan är glidande, visst, men det är inte någon tvekan om var just Kina befinner sig. Svaret speglar
högerns kämpande med definitionerna: där marknad och privat kapital finns, måste väl också
demokrati råda? Lööfs svar var i det perspektivet ingen ”miss”, tvärtom: så här grumliga blir
resonemangen om friheten på en marknad sätts jämsides med friheten att välja partier, och om det
förra alltid antas leda till det senare. Men hon kan vara lugn. I Sverige hängs ingen ut för tveksam
demokratisyn. Förutom om man varit med i VPK.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
2012-03-29
Ut med dem!
Återigen har en fackförbundsmedlem blivit utesluten på grund av engagemang i Sverigedemokraterna, den här gången från Transport. Inget konstigt med det. Facket är inte en del av statsapparaten: någon rätt till medlemskap finns inte. Nog är det märkligt att svenska medier uppfattar detta som så uppseendeväckande att det blir rubriker varje gång. Det vittnar om okunskap om vad facket är. Artiklarna är dock rätt bra reklam för facket – en påminnelse om att det är en idéburen rörelse, samlad kring en vision som inte alla delar.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
Andra om detta: ledare i Expressen.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
Andra om detta: ledare i Expressen.
Slagträet Kuba
Utrymmet för oppositionella på Kuba krympte 2011, enligt en ny oroande Amnestyrapport. DN:s ledarsida kommenterade nyheten genom att prata om – Lars Ohlys syn på Fidel Castro! Så där sorgligt är det nog: det kubanska förtrycket är bara intressant för svensk borgerlighet så länge det kan användas som inrikespolitiskt slagträ. Om det genuina engagemanget för demokrati var hälften så stort som ivern att förknippa Vänsterpartiet med diktatursvärmeri, kanske Sverige hade kunnat spela en större roll för en positiv utveckling på Kuba. Vanliga kubaners största problem är sannerligen inte gamla Lars Ohly-citat.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
2012-03-13
Imponerad av sossarna
Betongpartiet, den stalinistiska kolossen, det maktfullkomliga Socialdemokraterna ökar sitt försprång när det gäller medlemsinflytande med en ny e-postpanel. Det låter enkelt och det är hur coolt som helst att 7 000 redan deltar. Förutom att det förmodligen är direkt användbart, ökar det förstås medlemmarnas känsla av delaktighet. Det blir också lättare för partiledningen att försvara användandet av externa fokusgrupper och paneler när man kan säga att man också lyssnar aktivt inåt.
Vänsterpartiet borde kunna kopiera en del av sossarnas arbete med medlemsinflytande och -information. En mig närstående socialdemokrat får inte bara rösta direkt hemifrån när det ska väljas kongressombud, hon får också snabb information via sms och e-post när det händer snabba saker i partiet - som under turbulensen kring partiledarbytet. Hon bjuds också in att delta i rådslag och remisser direkt som privatperson, nu senast kom möjligheten att lämna synpunkter på den framtida organisationen.
Kanske skulle också Vänsterpartiet kunna erbjuda en större känsla av delaktighet även hos de som inte regelbundet går på möten: vår interndemokrati bygger till stor del på att vi träffas fysiskt. Det finns fördelar med det också. Men jag gillar känslan som sossemedlemmarna får: du är viktig, här får du veta, säg vad du tycker. Bland mycket annat är det ett bra sätt att behålla en aktiv relation även till de som inte hinner springa på möten.
Vänsterpartiet borde kunna kopiera en del av sossarnas arbete med medlemsinflytande och -information. En mig närstående socialdemokrat får inte bara rösta direkt hemifrån när det ska väljas kongressombud, hon får också snabb information via sms och e-post när det händer snabba saker i partiet - som under turbulensen kring partiledarbytet. Hon bjuds också in att delta i rådslag och remisser direkt som privatperson, nu senast kom möjligheten att lämna synpunkter på den framtida organisationen.
Kanske skulle också Vänsterpartiet kunna erbjuda en större känsla av delaktighet även hos de som inte regelbundet går på möten: vår interndemokrati bygger till stor del på att vi träffas fysiskt. Det finns fördelar med det också. Men jag gillar känslan som sossemedlemmarna får: du är viktig, här får du veta, säg vad du tycker. Bland mycket annat är det ett bra sätt att behålla en aktiv relation även till de som inte hinner springa på möten.
2011-06-29
Amnå vs Lindberg
Mycket intressant för statsvetare och politiknördar just nu. Igår kom SOM-rapport nr 52 och svenska lärares attityd till kommunismens historia har behandlats i en ny avhandling. I går skrev också Erik Amnå med flera ett svar på DN Debatt angående ungas syn på demokrati. De menar att World Values Survey-undersökningen som presenterades på samma debatt sida av Staffan I Lindberg för några veckor sedan, har fel: unga svenskar är visst demokrater.
För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.
Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:
-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.
-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.
-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".
-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.
Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.
För egen del tog jag World Values Survey-undersökningen på allvar och skrev i en kommentar i Flamman dels att det inte är en lösning att "lära sig" demokrati i skolan, dels att det kanske snarare är hela marknadiseringen av samhället som börjar få konsekvenser. Vi lär oss att byta om vi inte är nöjda, köpa om vi inte kan få - inte att samtala och förändra genom majoritetsbeslut.
Och det finns några invändningar mot Erik Amnås artikel:
-Han kontrasterar World Values Survey med en undersökning där 15- och 16-åringar har intervjuats, som ger gladare resultat. Men då har han ju inte ens mätt samma sak som Lindberg, vars studie omfattar 18-29-åringar.
-En sak som utmärker 15-16-åringar - till skillnad från 18-29-åringar - är att de inte är lika självständiga och tenderar att svara så som de tror att vuxna vill att de ska svara. Det är i alla fall min farhåga. Kanske får det stöd i att 21 procent säger att de kommer att ställa upp som kandidater i kommunalval när de blir vuxna - en siffra som är helt verklighetsfrånvänd och uppenbarligen har tillkommit ur en önskan att visa sig duktig.
-Själva frågebatteriet hos Amnå är betydligt enklare att svara "rätt" på för den ungdom som tror att vuxna vill höra att de tror på demokratin. Där Lindberg har lindat in demokratisynen i försåtliga formuleringar om starka ledare och materiella motprestationer, kör Amnå på skolboksvarianten med påståenden som att "alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare".
-I Amnås frågor (eller i alla fall dem han exemplifierar med i DN-artikeln) verkar också demokrati i hög grad uttryckas som negativa friheter: man ska få säga vad man tycker och ha möjlighet att protestera. Sådana attityder ligger förstås mycket mer i tiden och är överlag enklare att hålla med om än när demokratin (som hos Lindberg) sätts i motsättning till något annat gott: en "stark ledare", materiella fördelar.
Vilket leder över till slutsatsen: varför inte nöja sig med att säga att det finns en motstridig och komplicerad bild av unga människors förhållande till demokratin? Forskarna har mätt olika grupper och de har ställts inför olika slags frågor. Det finns ingen anledning alls för Erik Amnå att sätta sig på höga hästar och påstå att Lindbergs data "osannolikt" fångar unga svenskars syn på demokrati. I synnerhet inte som hans egna undersökningar är långt ifrån invändingsfria.
2011-04-30
No more Mats Knutson
Håkan Juholt plockade i dagens Nyhetsmorgon-intervju upp den idé som Göran Persson luftade i sina memoarer, nämligen att partierna borde ta kontrollen över partiledardebatterna och sluta låta SVT och TV4 diktera villkoren. Efter de senaste årens Peter Jihde-trams, ändlösa vem-kan-regera-med-vem-sessioner och sakfrågetyranni är det ett underbart förslag.
Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?
SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.
Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.
Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.
Det behövs ingen journalist för att hitta relevanta frågor att debattera. Tvärtom, svenska politiska journalister har länge jobbat för att bevisa att de inte är det minsta intresserade av politik. Varför inte låta någon som tar politik på allvar sätta ramarna?
SVT, Sveriges Radio och TV4 skulle förstås bjudas in att bevaka en sådan debatt. Om de följer grundläggande journalistiska principer kan de knappast säga nej till att sända med mindre än att de chikanerar sig själva totalt. Det är det fina i förslaget.
Så fungerar ju ofta politik på alla nivåer upp till just partiledardebatterna. Partierna - eller någon tredje part - arrangerar, och medierna väljer om de ska bevaka/sända eller inte. Det finns inte något särskilt demokratiskt värde, eller något som har med yttrandefrihet att göra, i att massmedieföretag ska arrangera partiledardebatter. Medier måste kunna bevaka och ställa frågor till partierna inför ett val. Att arrangera debatter än något annat.
Nackdelen är förstås att småpartierna kan bli tvungna att föra tuffa förhandlingar för att inte lämnas utanför viktiga debatter. Idag är det dock knappast någon risk, med den extrema blocksituationen - alla partier behövs för att samla majoritet. Inte heller vill någon plussa på SD:s martyrkonto genom att lämna dem utanför. Alla eventuella nackdelar vägs till syvende och sist upp av nöjet i att något kapa Mats Knutsons tuppkam. Hans skri om hur partierna undergräver yttrandefriheten kommer att vara ljuv musik i mina öron.
2010-07-13
Medborgare Nyström får en dålig idé
En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.
Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.
Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.
Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.
Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.
Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.
Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.
Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.
Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.
Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.
Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.
2010-06-18
Vuvuzelan har peakat
Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.
"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."
Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.
Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.
Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)
Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.
Från smal till massa på 24 timmar.
Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"
En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).
Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.
Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.
"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."
Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.
Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.
Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)
Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.
Från smal till massa på 24 timmar.
Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"
En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).
Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.
Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)