Var betygskompromissen verkligen nödvändig?

Betyg redan från årskurs fyra är förstås vansinnigt. Att ge betyg överhuvudtaget vilar på skakig vetenskaplig grund, men man kan inte säga åt barn som knappt har hunnit börja skolan att de är "underkända", som om de kunde ta ansvar för sina egna prestationer i den åldern. Skolan misslyckas allt oftare med att bryta det sociala arvet. I det läget blir betygsättning mer och mer en betygsättning av förutsättningar och hemförhållanden. Arbetarbarn måste åtminstone få en ärlig chans att ta igen akademikerungarnas försprång innan lärarna säger åt dem att de inte duger.

Nu ska tiotusentals barn - i värsta fall - bli betygsatta ännu tidigare än idag. Regeringen säger att det förhindrade att alliansen och SD röstade igenom betyg i fyran för alla.

Fan vet.

Centern vill egentligen inte alls. SD hade precis börjat sväva på målet, under intryck av en allt mer högljudd opinion av kritiska skoldebattörer, forskare och föräldrar. Beredningen inför ett eventuellt riksdagsbeslut hade troligen understrukit det kompakta motståndet. Det hade kunnat ge C och SD argument för att dra sig ur med hedern i behåll.

Regeringen hade kunnat elda under kritiken och spekulerat i att högerpartierna skulle få kalla fötter. Opinionen är ju exceptionell. Ingen vill ha tidigare betyg förutom några smala kretsar inom de borgerliga partierna och SD. Men man känner igen mönstret: Socialdemokraterna har helt förlorat tilltron till sin förmåga att bilda opinion. Inte ens när de håller på att vinna debatten, som Karin Pettersson också besviket påpekar.

Det är naivt att tro att det kommer att vara glasklart att S och MP pressade fram ett mindre dåligt alternativ. Sådant är aldrig glasklart. Inför väljarna kommer det att vara en rödgrön regering som inför betyg i årskurs fyra. Punkt slut. Och det kommer att kännas som ett svek. Betygsfrågan är inte bara kallt vetenskaplig - här finns ju också en skillnad som ligger väldigt nära kärnan i att vara vänster och i att vara höger. Tror vi på jämlikhet, på att ge alla chansen, på att alla ungar kan - eller ska vi stämpla, underkänna och säga att det är var och ens ansvar istället för samhällets?

Säg att SD och Centern inte alls hade mjuknat under trycket av opinionen. Säg att de verkligen var beredda av tvinga igenom det mest impopulära skolpolitiska beslutet i mannaminne. Frågan är om det i ett sånt läge verkligen är bäst på lång sikt för regeringen att kompromissa eller att låta sig bli överkörd? Den som är pragmatisk förlorar samtidigt nästan alltid möjligheten att vända en politik till sin motsats. Regeringen har nu gjort tydligt att tidigare betyg inte är så illa att man inte kan ge och ta lite grand i frågan. Det försvagar alla former av principiellt - ideologiskt - motstånd. Många utgår ofta från att kompromisser är det bästa sättet att "desarmera" eller "begrava" en fråga. I det här fallet undrar jag om inte opinionstrycket under våren hade kunnat begrava frågan. Och om inte kompromissen får den att leva vidare.

Frågan är nu bara: kan vi på något sätt nu få varenda förbaskade skola att säga nej till att experimentera med våra 10-åringar - och vinna frågan underifrån? Ingen kommunal skola i Stockholm kommer att vara med i alla fall. Heja!

Det blir inte bättre än så här

Det börjar få ett löjets skimmer över sig, alliansens prat om att situationen i dagens skola fortfarande är sossarnas fel. Hur långa mandatperioder behöver de, femton-tjugo år?

Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.

Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.

I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.

Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.

Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.

Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.

(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)

Offentligt är bäst

Socialdemokratins rädsla för ideologi i ett nötskal - Stefan Löfven i en intervju idag med Dagens ETC:

"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"

Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."

Socialdemokraternas åsikt att ägandet inte spelar någon roll (det är kvaliteten som är viktigast) kanske var en rimlig utgångspunkt, år noll. När man beträder jungfrulig mark är det rätt att inte vara kategorisk. Låt oss se vad som är bäst!

Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.

Men när vi översköljs av data om betygsinflation, utsortering av elever, konkurser, då måste man ju kunna säga något om privata skolor generellt - alldeles oavsett om det någonstans finns Schyssta Friskolan Solstrålen som funkar hur bra som helst.

(Dessutom behöver uppenbart inte alla skolor vara dåliga för att det fria skolvalet som system betraktat ska haverera.)

Att ha en ideologi är att ha vissa sammanhängande tankar om hur samhället fungerar. När tänker Socialdemokraterna dra en slutsats om i vilken typ av skolor kvaliteten är högst? Att inte göra det blir ju en slags fundamentalism: ägandet ska inte spela någon roll.

Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.

S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig. 

Alltså faller det på vänstern att lita på att vi har rätt och våga prata om vad som är - bäst, varken mer eller mindre. Annars kanske folk får för sig att vårt stöd för gemensam välfärd också bara är bokstavstro. Det vore onödigt, när det faktiskt är vi som har rätt.

Björklund - alltid hårdast

Folkpartiet föreslog i veckan betyg redan från fyran, något som Jan Björklund pratat om redan tidigare. Men den som tror att nedre gränsen är nådd tror fel. I skolfrågan förs en kamp om vem som är mest hökaktig, en kamp som det starkt skolprofilerade Fp inte kan acceptera att förlora. Det är därför Björklund måste drämma till med betyg i fyran innan ens den förra sänkningen av betygsåldern hunnit börja verka, än mindre utvärderas. Sossarna hade hamnat alltför nära. Ingen får tveka om att Fp är hårdast. Sedan får forskare och skoldebattörer skrika om brist på evidens bäst de vill.

(Ledarstick publicerat i Flamman 1 november)