Anders Borgs tokchansning

Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.

En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.

Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet.

Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.

Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.

I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.

Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.

(Ledare publicerad i Flamman 10 april.)

S vinner valet - nu måste de fajtas om varför

Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.

(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)

Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.

S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."

Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.

S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.

Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.

Förlorat slagläge

Sommaren vibrerade av debatt om vinst i välfärden och regeringens ovilja att satsa i krisen. Det var vänsterns agenda – i båda fallen med allierade långt in i de borgerliga leden. Sedan dess har vinstfrågan mötts av hård motoffensiv, desarmerats av S och lagts åt sidan av V. Den konjunkturpolitiska debatten fick sitt antiklimax när regeringen framstod som minst lika villig att spendera som både V och S. ”Budgetfyrverkeri” muttrade de senare. Kanske kommer regeringen försöka matcha S också om vinster i välfärden. Oppositionen leder, men det är de tappade initiativens höst. Varselvågen rullar. Den hade fått rätt, som tidigare i höst vågat tala om ett liv bortom Borgs reformutrymme.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)

Det absurda överskottsmålet

Det är inte så att svenska ekonomer och ekonomiskribenter är "kritiska" mot Anders Borgs finanspolitik, eller "bekymrade". De fattar inte hur något så dumt kan få förekomma.  Per Lindvall stod för den senaste sågningen i SvD Näringsliv i fredags (25/5), där han riktar in sig på överskottsmålet, som han kallar "absurt", "dogm", "ett mantra". Kritiken träffar (såklart) också socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Aftonbladets ledarsida erkänner lite motvilligt han hon ärvt Borgs "kamerala grundinställning". Det är bra att det blir tydligt för flera. Man kan bara leva en begränsad tid på att verka mer kompetent än Tommy Waidelich.

Per Lindvall var i sin SvD-krönika tydlig med att det bara är Vänsterpartiet som ifrågasätter det vansinniga med att samla överskott i dagens situation. Bra så. Det vore också bra om Vänsterpartiet började utnyttja det faktum att de har en absolut majoritet av alla ekonomer och ekonomiskribenter på sin sida. Det övertaget märktes mycket lite när partiet presenterade sin skuggbudget. Ulla Andersson hänvisade i riksdagsdebatten till "en japansk ekonom". Det finns närmare och tyngre kritiker än så. Använd det!

Dit forskningen inte når

”Det finns en verklighet du inte känner till” är undertiteln till SVT:s nya serie ”Äkta människor”. Påståendet har faktiskt stöd ända uppe i regeringen. Anders Borg hävdar att det som IFAU inte kan hitta, nämligen effekter av jobbskatteavdraget, ändå finns ”i verkligheten” (Ekot 28/1). Var den verkligheten ligger och vem som har varit där och mätt åt finansministern vill han inte säga. Man får anta att det är en verklighet där inte heller en ojämlikt fördelad tömning av statskassan på 300 miljarder – jobbskatteavdragets kostnad hittills – spelar någon roll.

(Ledarstick publicerat i Flamman 2 februari.)

Hurra, Anders Borg har lyssnat!

Anders Borg säger sig nu vilja stoppa flykten av vårdföretagens vinster till skatteparadis. Sajten Alliansfritt Sverige säger: det tror vi inte på/det skulle du sagt förut/det tycker ni inte egentligen. Jag har sagt det förut: Den där reaktionen är symptomatisk för en vänster som inte har en aning om hur man bedriver opinionsarbete.

Vänsterpartiet och andra har ju drivit frågan om skattepengarna som hamnar i skatteparadis i flera år. Anders Borgs löfte att se över frågan är en framgång. Nästa steg är att få honom att stå vid sitt ord, att konkretisera sina löften, att hålla frågan levande. Men uttalandet från finansministern är en så sjuhelvetes mycket bättre grund att stå på än den tidigare tystnaden. Det är inte hyckleri när man har tvingat någon att ta över ens verklighetsbeskrivning. Det var ju det vi ville.

Hur inbillar sig vissa delar av vänstern att opinionsarbete egentligen går till, i typfallet?

Att man kämpar i motvind år efter år med ensamma plakat på Sergels torg - och så plötsligt rasslar det till och man får igenom alla sina krav på en gång?

Förändring drivs igenom steg för steg, och det är inte ofta man själv som håller i beslutsklubban. Att inte ta vara på en reträtt bara för att den görs av motståndarna är vansinnigt. Att kalla reträtten ett framsteg handlar inte på något sätt om att applådera Borg. Det är ju det egna opinionsarbetet som har tvingat fram den. Med Alliansfritt Sveriges inställning kommer vi att fortsätta vara usla på att fira våra framgångar.