Den som tjänar 20 000 kr ser ut att få en löneökning på bara 400 kr i år. Två procent, ett futtigt resultat. Löneandelen i ekonomin är nere på nivåer från fördemokratisk tid. Klasskampen förs fortfarande bäst ovanifrån, med understöd av jobbskatteavdrag vars uttalade syfte är att dämpa lönekraven. Nu säger ekonomer ifrån: enligt Danske Bank (Dagens Industri 3/11) är den låga löneökningstakten ett problem. Den bidrar till en alltför låg inflation, och det kostar jobb. Alltså: hjälp en arbetslös – höj din lön!
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)
Visar inlägg med etikett löner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löner. Visa alla inlägg
2013-11-08
2013-05-29
Försök inte göra humanism av låglöneimporten
LO:s krav på en återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.
Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.
Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)
Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"
Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.
Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.
Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.
LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.
Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.
Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)
Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"
Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.
Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.
Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.
LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.
2012-03-22
Pacta sunt servanda
”Jag kommer att fullfölja avtalet”, säger Håkan Juholt om sin partiledarlön, som fortsätter rassla in även efter avgången.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
2011-12-09
De har råd! De har råd!
I förra avtalsrörelsen var det omöjligt med löneökningar, eftersom det nyss varit kris. Nu är det omöjligt med löneökningar, eftersom det kommer en kris. Svenskt Näringsliv är bra på att anpassa argumenten, annat kan man inte säga. Fackens linje är riktig: att låsa lönerna i förebyggande syfte vore vansinne. Och hur dystert ser företagen egentligen på framtiden? 2012 planerar de 30 största börsbolagen aktieutdelningar på totalt 144 miljarder. Det låter trots allt ganska glatt.
(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)
(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)