Moderaternas spinn i flyktingdebatten bygger just nu på tre fraser. "Regeringen har inte kontroll" och "situationen är ohållbar" är två av dem. Båda dök upp på Moderaternas webb i fredags.
Sedan kom migrationspolitiska talespersonen Johan Forssell till Studio Ett samma dag och sa att han "ifrågasätter om regeringen verkligen har kontroll", och att det är en "ohållbar situation".
"Ohållbar situation" pratade också Anna Kinberg Batra om i söndagens partiledardebatt i SVT.
Man får ge Moderaterna plus för det konsekventa nötandet av samma ord (här har vänstern faktiskt något att lära). Men den här typen av svepande beskrivningar är precis vad som inte behövs just nu. Det kommer ovanligt många flyktingar och folk undrar hur det ska fungera. Och hur många ska det komma? Syftet med att säga "ohållbart" (och inte berätta på vilket sätt) är att människor själva ska fylla den ofärdiga tanken med ett innehåll. Så låter man människors värsta farhågor jobba för sig.
Partiet har en tredje fras också, och här har man verkligen tagit fram hundvisslan.
Johan Forssell i fredags: "Vi måste veta vilka som kommer in i Sverige [...] vi vet inte vilka som kommer in i landet".
Anna Kinberg Batra i går: "Vilka kommer hit? [...] vi måste ha lite kontroll så att vi vet vad det är för människor som kommer".
Vad menar Moderaterna? Varför måste vi veta redan vid gränsen vad de sönderskjutna byarna heter?
Nä, det handlar förstås inte om det, utan om detta: det gömmer sig IS-krigare bland flyktingarna. Den myten har länge varit ett tema på högerextrema sajter, och har använts av bland andra UKIP, Lega Nord och Donald Trump i politiska syften. Och förstås, Sverigedemokrater. Till mytspridningen hör att undra, lite så där i förbigående, varför det är så många män som kommer. Och ser de inte ganska vältränade ut?
Men det finns inte en enda expert som tror att det skulle vara en strategi från IS eller andra terrorister att försöka blanda sig med flyktingarna. Och svenska Säpo vill inte bidra till att skapa misstänksamhet mot dem som kommer nu:
"Vi ser ingen anledning att prata om att det kan finnas IS-krigare bland
flyktingströmmen. I första hand kommer de här människorna för att söka
skydd i Sverige." (DN 10 sep.)
Ja, just det: det här är människor som kommer för att söka skydd i Sverige. Det är faktiskt det enda vi behöver veta om dem. Ska Säpo behöva tala om det för Moderaterna?
Anna Kinberg Batra kan alltid påstå att hon bara frågar "vilka kommer hit?" av ren nyfikenhet. Eller av princip - hon menar förstås inget särskilt. Men det är inte möjligt att inte förstå att ordens innebörd bestäms av vad som pågår och sägs runtomkring en. Så ansvarslös får man inte vara.
Visar inlägg med etikett partiledardebatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett partiledardebatt. Visa alla inlägg
2013-10-07
Småföretag är bara små företag
Om man säger något i den svenska politiska debatten som stryker småföretagsamheten medhårs, kommer man undan med vad som helst.
Det kan bli underhållande, som när Maud Olofsson inför en skolklass sa att ena halvan av klassen måste bli företagare för att den andra halvan ska få jobb.
Men för det mesta är det bara frustrerande dumt. Inte något riksdagsparti - knappt ens Vänsterpartiet - tycker att det är värt priset att säga som det är: att de flesta småföretag aldrig kommer att växa högre än skoskaften. De vill inte (ungefär var tredje småföretagare brukar säga det själv), de kan inte, de har för dåliga idéer. Eller så har de bara blivit tvingade att skaffa f-skattsedel. För anställda innebär jobb i ett litet företag ofta sämre lön och mindre trygghet. Mindre företag är generellt mindre innovativa än stora företag (SCB: Innovationsverksamhet i svenska företag).
Man kan förstå det politiska valet att inte ta striden om hur fantastiska småföretagen är. Det blir näringspolitik på en nivå som är ointressant för de flesta väljare. Dessutom har småföretagsvurmen gått så långt att det skulle kosta ett enskilt parti alltför mycket att inte bara humma med.
Men det är irriterande när debatten hela tiden överdriver småföretagens betydelse: som att 99 av 100 företag är ett småföretag (ja, det är klart att det finns färre globala jättar) eller att supermånga jobb tillkommer i småföretag (ja, men flest jobb försvinner där också).
Färre berättar att störst andel småföretag i Europa finns i Grekland. Ni vet, föregångslandet.
ESO kom med en extremt läsvärd rapport i somras, som skoningslöst meddelar bland annat följande:
-Småföretag står bara för 15 procent av den totala sysselsättningen. De flesta är anställda i kategorin företag med fler än 500 anställda.
-Småföretagens andel av den totala sysselsättningen har inte ökat de senaste 20 åren, den ligger tvärtom marginellt lägre än i början av 90-talet.
-Det skapas många nya jobb i småföretag, men ohyggligt många försvinner också. Det positiva nettot bidrar, på grund av att så få är sysselsatta i småföretag, mindre till den totala sysselsättningen jämfört med det positiva netto som finns hos de medelstora företagen.
-Småföretag är inte liktydigt med spjutspetsföretag: andelen anställda med enbart grundskoleutbildning är högst i de små företagen. Det är de största företagen som drar till sig den mest välutbildade arbetskraften.
När Annie Lööf med darrande underläpp undrar varför ingen nämnt småföretagen (typ en kvart in i en två timmar lång partiledardebatt), kanske det är för att de flesta hellre vill göra uppdelningen på annat sätt: mellan tillväxtföretag - värda att nosa upp och satsa på - och andra. Men i husförhörsstämningen som uppstår tvingas de ändå nicka: jo, få anställda, det är det som är framtiden. Så dumt.
Det kan bli underhållande, som när Maud Olofsson inför en skolklass sa att ena halvan av klassen måste bli företagare för att den andra halvan ska få jobb.
Men för det mesta är det bara frustrerande dumt. Inte något riksdagsparti - knappt ens Vänsterpartiet - tycker att det är värt priset att säga som det är: att de flesta småföretag aldrig kommer att växa högre än skoskaften. De vill inte (ungefär var tredje småföretagare brukar säga det själv), de kan inte, de har för dåliga idéer. Eller så har de bara blivit tvingade att skaffa f-skattsedel. För anställda innebär jobb i ett litet företag ofta sämre lön och mindre trygghet. Mindre företag är generellt mindre innovativa än stora företag (SCB: Innovationsverksamhet i svenska företag).
Man kan förstå det politiska valet att inte ta striden om hur fantastiska småföretagen är. Det blir näringspolitik på en nivå som är ointressant för de flesta väljare. Dessutom har småföretagsvurmen gått så långt att det skulle kosta ett enskilt parti alltför mycket att inte bara humma med.
Men det är irriterande när debatten hela tiden överdriver småföretagens betydelse: som att 99 av 100 företag är ett småföretag (ja, det är klart att det finns färre globala jättar) eller att supermånga jobb tillkommer i småföretag (ja, men flest jobb försvinner där också).
Färre berättar att störst andel småföretag i Europa finns i Grekland. Ni vet, föregångslandet.
ESO kom med en extremt läsvärd rapport i somras, som skoningslöst meddelar bland annat följande:
-Småföretag står bara för 15 procent av den totala sysselsättningen. De flesta är anställda i kategorin företag med fler än 500 anställda.
-Småföretagens andel av den totala sysselsättningen har inte ökat de senaste 20 åren, den ligger tvärtom marginellt lägre än i början av 90-talet.
-Det skapas många nya jobb i småföretag, men ohyggligt många försvinner också. Det positiva nettot bidrar, på grund av att så få är sysselsatta i småföretag, mindre till den totala sysselsättningen jämfört med det positiva netto som finns hos de medelstora företagen.
-Småföretag är inte liktydigt med spjutspetsföretag: andelen anställda med enbart grundskoleutbildning är högst i de små företagen. Det är de största företagen som drar till sig den mest välutbildade arbetskraften.
När Annie Lööf med darrande underläpp undrar varför ingen nämnt småföretagen (typ en kvart in i en två timmar lång partiledardebatt), kanske det är för att de flesta hellre vill göra uppdelningen på annat sätt: mellan tillväxtföretag - värda att nosa upp och satsa på - och andra. Men i husförhörsstämningen som uppstår tvingas de ändå nicka: jo, få anställda, det är det som är framtiden. Så dumt.
2012-05-08
Partiledardebatten i Agenda
Enligt Demoskops undersökning (beställd av Expressen, ihjältigen av Expressen) vann Stefan Löfven söndagens partiledardebatt. Betygen fördelar sig visserligen ganska tydligt efter partiernas aktuella styrka i opinionen, men det finns ändå någon indikation i detta. Jag håller med Anders Eriksson att det var en "okej" debut av Löfven. Han har fortfarande debatteknik att förbättra: han kan till exempel inte ge ifrån sig ordet så generöst som han gjorde i söndags; han var nervös, rabblade fakta, talade utan eftertryck och var alltför teknisk om "dödviktseffekter" och annat. Det är tydligt att han är fostrad i en pragmatisk fackföreningsrörelse snarare än i ungdomsförbundens munhuggande. Gudarna ska veta att sosseledaren inte har en särskilt tacksam sits heller: han tycker ju nästan som regeringen i alla frågor. Vapenexport, vinst i välfärden, förstatligande av skolan, jobbskatteavdragen. Det är inget fel med det, ur Socialdemokraternas perspektiv. Men man kan inte med de förutsättningarna gå in i ett replikskifte om skattepolitik och tro annat än att man ska bli effektivt avsnoppad av statsministern.
Man vinner för övrigt inga sympatipoäng på att säga att man har större kunskaper om näringslivet än alla andra i rummet. Det är nog bra om Löfven litar på att det framgår ändå.
Någon lagledare tycktes Löfven inte heller sträva efter att framstå som. Det var överhuvudtaget dåligt med rödgrön sammanhållning - Gustav Fridolin näpsade Jonas Sjöstedt på oefterhärmligt lillgammalt vis när Sjöstedt sa att SD nog borde stått på andra sidan manegen. Alliansen struntade dock i stort i att gå till attack om oppositionens regeringsalternativ, så det var ingen större skada skedd den här gången.
Sjöstedt var kanske som Flamman skriver övertänd på uppgiften och risken finns att han uppfattades som alltför aggressiv av en del. Att alla politiska motståndare säger det är inte samma sak som att det är helt taget ur luften. Demoskops siffror visar att Sjöstedt hade både starka fans och klara motståndare, till skillnad från till exempel Fridolin, som inte väckte mycket mer känslor än mellanmjölk. Det är en svår balansgång: Sjöstedt låter som om han faktiskt vill någonting, och det känns långa stunder engagerat och med "glöd" (Helle Klein) snarare än ilsket. Möjligen skulle han få samma kontrastverkan gentemot partiledarkollegerna även om han vred ner sig ett par snäpp.
Förutom tonen lyckades Sjöstedt bra med att hamna i centrum av debatten, han verkade inte nervös och använde ett språk som han trivdes med. Liksom alla vänsterpartister är han enormt faktadriven: väljarna förväntas brinna till av siffran "8 miljarder" (i vinstuttag ur välfärden) snarare än av en känsla av mänsklig förnedring, att någonting gått fel, att det inte är så här vi ska ha det. Svagheten med de rationella argumenten är bland annat att de framstår så tydligt som argument. En riktigt skarp retoriker gör sig också till tolk för människors sinnesstämningar - utan belägg. Men det är svårt, för det innebär också att ger mer av sig som person.
Alla tyckte att Fredrik Reinfeldt var arrogant och spydig utom Kent Persson (vars roll ju är att vifta med pom-poms) och KG Bergström (som frivilligt väljer att vifta med pom-poms). Reinfeldt har uppenbarligen helt feltolkat vad den stora personliga populariteten emanerar ur: han tror visst att det är den syrliga tungan. Lika märkligt varumärkesmässigt är beslutet att så styvnackat hålla fast vid den sänkta arbetsgivaravgiften för unga: plötsligt är han inte så pragmatisk och lyssnande längre - bara en gammal gnällig, skattesänkningsfixerad moderat. Och när ingen, någonsin, rimligen kan ha något emot ett "innovationspolitiskt råd" - varför välja att förlöjliga idén och prata om "att fika"? Moderaterna har alltid förlorat på att vara så ursinniga sossehatare att de inte klarat av att ens nämna s-förslagen vid namn. "Nya Moderaterna" var ett brott mot det. Nu verkar Reinfeldt helt ha tappat kompassen. Man börjar ju undra om det var Filippa, snarare än Schlingmann, som viskade kloka saker i hans öra.
Sverigedemokraternas frågor hölls utanför debatten på ett bra sätt, vilket bland andra Daniel Poohl på Expo konstaterar. Tilltalade Löfven Jimmie Åkesson en enda gång? Återstår att se vad Arena-sossarna säger om det - det gör väl Löfven till lika tveksam antirasist som Juholt? Nej, förlåt: det där var väl bara en del av en socialdemokratisk maktstrid mellan höger och vänster som utkämpades med alla tillgängliga medel? Så var det ja.
Till sist: en partiledardebatt handlar inte bara om att bli utsedd till skickligast debattör. Det handlar också om långsiktiga effekter - att lyckas prägla eftersnacket på ett sätt som kan sätta avtryck i nästa reguljära opinionsmätning. Och även om man lyckas svara på tal (som Löfven) kanske man inte direkt flyttar fram sina positioner (som Löfven). Socialdemokraterna vann knappast några väljare i debatten. Snarare misslyckades Löfven med att kapitalisera på de enorma förhoppningar som väljarna byggt upp kring de nya Socialdemokraterna. Jag tror fortfarande att hemligheten bakom sossarnas uppgång är två: 1) generellt missnöje med regeringen, och 2) en så politiskt passiv partiledning att väljare av väldigt skiftande åsikter har kunnat ladda in i stort sett vilka förhoppningar som helst i Löfven. Att dra ut honom på banan i debatter som den igår skulle mycket väl kunna få till effekt att opinionssiffrorna justeras nedåt en aning, enkom på grund av att han faktiskt sätter ned foten.
En partiledardebatt berättar också något om hur det politiska landskapet ser ut, och avslöjar svagheter och styrkor som partierna kommer att försöka bygga bort eller bygga ut framöver. Vem som "lät" på ett visst sätt är av mindre betydelse än vem som visade sig ha politiskt slagläge. Söndagskvällen tycker jag sa följande: svensk partipolitisk debatt rör sig just nu i en mycket snäv cirkel runt en räddhågsen normpolitik av europeiskt standardsnitt (tragiskt, samt urtråkigt). Utanför finns en folkopinion som Agendaredaktionen inte kunde ignorera när de bestämde innehållet i debatten: motviljan mot att sälja vapen till mördare, ilskan mot att äldre inte får en värdig omsorg. Moderaternas och Socialdemokraternas värsta motståndare inför valet 2014 är sådana agendor som de fick inför sig igår. De skulle helst krympa diskussionen till ett enda långt departementsgrått "svensk ekonomi" och tvista om 200 miljoner hit och 600 miljoner dit som "förödande" för Sverige. Igår fick istället Vänsterpartiet bollen i smashläge av Mats Knutson flera gånger. Och med Juholt borta från vänsterflanken är man plötsligt ensamma om att vilja ta smasharna. Utmaningen blir att utnyttja läget som ensamma mot strömmen utan att framstå som helt offsidestående extremister.
Sossarna måste istället hitta vinnarfrågor som inte bygger på tydliga politiska skillnader. (Det går alldeles utmärkt att vinna val utan tydliga skillnader - det blir ju lika svårt för motståndaren att sticka ut. Man måste bara ha strategier för att inge förtroende på annat sätt.) Den mest uppenbara, att regeringen misslyckats med jobben, är nog så svår. Reinfeldt fortsatte i debatten att förneka fakta om arbetslöshet och sysselsättning, stärkt av att han faktiskt får folk att tvivla: 4 av 10 tror inte på att arbetslösheten har ökat sedan 2006. Löfven verkade mest trött av att återigen prata med en vägg. Om S verkligen tror att jobben är centrala 2014, måste de nog ladda upp med rätt mycket skarpare förslag än hittills. Särskilt som konjunkturen kommer att förbättras: under valrörelsen kommer Anders Borg att kunna säga att jobben kommer. Och ha rätt.
Man vinner för övrigt inga sympatipoäng på att säga att man har större kunskaper om näringslivet än alla andra i rummet. Det är nog bra om Löfven litar på att det framgår ändå.
Någon lagledare tycktes Löfven inte heller sträva efter att framstå som. Det var överhuvudtaget dåligt med rödgrön sammanhållning - Gustav Fridolin näpsade Jonas Sjöstedt på oefterhärmligt lillgammalt vis när Sjöstedt sa att SD nog borde stått på andra sidan manegen. Alliansen struntade dock i stort i att gå till attack om oppositionens regeringsalternativ, så det var ingen större skada skedd den här gången.
Sjöstedt var kanske som Flamman skriver övertänd på uppgiften och risken finns att han uppfattades som alltför aggressiv av en del. Att alla politiska motståndare säger det är inte samma sak som att det är helt taget ur luften. Demoskops siffror visar att Sjöstedt hade både starka fans och klara motståndare, till skillnad från till exempel Fridolin, som inte väckte mycket mer känslor än mellanmjölk. Det är en svår balansgång: Sjöstedt låter som om han faktiskt vill någonting, och det känns långa stunder engagerat och med "glöd" (Helle Klein) snarare än ilsket. Möjligen skulle han få samma kontrastverkan gentemot partiledarkollegerna även om han vred ner sig ett par snäpp.
Förutom tonen lyckades Sjöstedt bra med att hamna i centrum av debatten, han verkade inte nervös och använde ett språk som han trivdes med. Liksom alla vänsterpartister är han enormt faktadriven: väljarna förväntas brinna till av siffran "8 miljarder" (i vinstuttag ur välfärden) snarare än av en känsla av mänsklig förnedring, att någonting gått fel, att det inte är så här vi ska ha det. Svagheten med de rationella argumenten är bland annat att de framstår så tydligt som argument. En riktigt skarp retoriker gör sig också till tolk för människors sinnesstämningar - utan belägg. Men det är svårt, för det innebär också att ger mer av sig som person.
Alla tyckte att Fredrik Reinfeldt var arrogant och spydig utom Kent Persson (vars roll ju är att vifta med pom-poms) och KG Bergström (som frivilligt väljer att vifta med pom-poms). Reinfeldt har uppenbarligen helt feltolkat vad den stora personliga populariteten emanerar ur: han tror visst att det är den syrliga tungan. Lika märkligt varumärkesmässigt är beslutet att så styvnackat hålla fast vid den sänkta arbetsgivaravgiften för unga: plötsligt är han inte så pragmatisk och lyssnande längre - bara en gammal gnällig, skattesänkningsfixerad moderat. Och när ingen, någonsin, rimligen kan ha något emot ett "innovationspolitiskt råd" - varför välja att förlöjliga idén och prata om "att fika"? Moderaterna har alltid förlorat på att vara så ursinniga sossehatare att de inte klarat av att ens nämna s-förslagen vid namn. "Nya Moderaterna" var ett brott mot det. Nu verkar Reinfeldt helt ha tappat kompassen. Man börjar ju undra om det var Filippa, snarare än Schlingmann, som viskade kloka saker i hans öra.
Sverigedemokraternas frågor hölls utanför debatten på ett bra sätt, vilket bland andra Daniel Poohl på Expo konstaterar. Tilltalade Löfven Jimmie Åkesson en enda gång? Återstår att se vad Arena-sossarna säger om det - det gör väl Löfven till lika tveksam antirasist som Juholt? Nej, förlåt: det där var väl bara en del av en socialdemokratisk maktstrid mellan höger och vänster som utkämpades med alla tillgängliga medel? Så var det ja.
Till sist: en partiledardebatt handlar inte bara om att bli utsedd till skickligast debattör. Det handlar också om långsiktiga effekter - att lyckas prägla eftersnacket på ett sätt som kan sätta avtryck i nästa reguljära opinionsmätning. Och även om man lyckas svara på tal (som Löfven) kanske man inte direkt flyttar fram sina positioner (som Löfven). Socialdemokraterna vann knappast några väljare i debatten. Snarare misslyckades Löfven med att kapitalisera på de enorma förhoppningar som väljarna byggt upp kring de nya Socialdemokraterna. Jag tror fortfarande att hemligheten bakom sossarnas uppgång är två: 1) generellt missnöje med regeringen, och 2) en så politiskt passiv partiledning att väljare av väldigt skiftande åsikter har kunnat ladda in i stort sett vilka förhoppningar som helst i Löfven. Att dra ut honom på banan i debatter som den igår skulle mycket väl kunna få till effekt att opinionssiffrorna justeras nedåt en aning, enkom på grund av att han faktiskt sätter ned foten.
En partiledardebatt berättar också något om hur det politiska landskapet ser ut, och avslöjar svagheter och styrkor som partierna kommer att försöka bygga bort eller bygga ut framöver. Vem som "lät" på ett visst sätt är av mindre betydelse än vem som visade sig ha politiskt slagläge. Söndagskvällen tycker jag sa följande: svensk partipolitisk debatt rör sig just nu i en mycket snäv cirkel runt en räddhågsen normpolitik av europeiskt standardsnitt (tragiskt, samt urtråkigt). Utanför finns en folkopinion som Agendaredaktionen inte kunde ignorera när de bestämde innehållet i debatten: motviljan mot att sälja vapen till mördare, ilskan mot att äldre inte får en värdig omsorg. Moderaternas och Socialdemokraternas värsta motståndare inför valet 2014 är sådana agendor som de fick inför sig igår. De skulle helst krympa diskussionen till ett enda långt departementsgrått "svensk ekonomi" och tvista om 200 miljoner hit och 600 miljoner dit som "förödande" för Sverige. Igår fick istället Vänsterpartiet bollen i smashläge av Mats Knutson flera gånger. Och med Juholt borta från vänsterflanken är man plötsligt ensamma om att vilja ta smasharna. Utmaningen blir att utnyttja läget som ensamma mot strömmen utan att framstå som helt offsidestående extremister.
Sossarna måste istället hitta vinnarfrågor som inte bygger på tydliga politiska skillnader. (Det går alldeles utmärkt att vinna val utan tydliga skillnader - det blir ju lika svårt för motståndaren att sticka ut. Man måste bara ha strategier för att inge förtroende på annat sätt.) Den mest uppenbara, att regeringen misslyckats med jobben, är nog så svår. Reinfeldt fortsatte i debatten att förneka fakta om arbetslöshet och sysselsättning, stärkt av att han faktiskt får folk att tvivla: 4 av 10 tror inte på att arbetslösheten har ökat sedan 2006. Löfven verkade mest trött av att återigen prata med en vägg. Om S verkligen tror att jobben är centrala 2014, måste de nog ladda upp med rätt mycket skarpare förslag än hittills. Särskilt som konjunkturen kommer att förbättras: under valrörelsen kommer Anders Borg att kunna säga att jobben kommer. Och ha rätt.
2012-05-06
Förhoppningar inför partiledardebatten
Att hoppas på inför kvällens partiledardebatt i Agenda:
-Att det utstrålar någon slags lagkänsla om Stefan, Gustav och Jonas. Att den rödgröna kostymen kommer att bli mer lössittande än 2010 är helt klart, men det är naivt att tro att Alliansen inte fortfarande måste matchas med ett lika tydligt regeringsalternativ på vänstersidan. Det måste innan valrörelsen startar 2014 finnas en ram, en avsiktsförklaring, ett löfte, en metod - någonting som gör det troligt inför väljarna att vi kan regera tillsammans. Stefan Löfven får gärna avhålla sig från att markera mot Vänsterpartiet i fråga om "stabila offentliga finanser" när Reinfeldt kommer med den attacken.
-Att Centerns, Folkpartiets och KD:s kräftgång i opinionen bäddar för en vilja att profilera sig och sätta lojaliteten med Alliansen i andra hand.
-Att de som säger att studiomöblering inte spelar någon roll får rätt. Agendaredaktionen verkar ha framhärdat i att dialog med de medverkande partierna är samma sak som att ge upp SVT:s självständighet. Risken är stor att Reinfeldt med bekymrad min kommer att göra en svepande gest med armen minst en gång under kvällen och tilltala de "fyra" partierna i "oppositionen".
-Att Stefan Löfven kan debattera.
-Att Jonas Sjöstedt inte säger ett ord om utrikespolitik eller bostäder, utan pratar om frågor som människor tycker är politiskt centrala. Ämnesmässig triangulering är en framgångsfaktor för Vänsterpartiet. I valrörelsen 2010 bröts utvecklingen mot en all suddigare profil genom fokuset på centrala välfärdsfrågor. Vinstdrivande företag, vanvård och bortslumpning av gemensamma tillgångar har upprört många och kommer att fortsätta uppröra. Men då måste Jonas Sjöstedt hålla elden vid liv genom att våga klamra sig fast vid frågan. I februari hade V näst högst förtroende av alla partier i äldreomsorgsfrågan (Novus, pdf). Bygg vidare på den profilen.
-Att de rödgröna utnyttjar det faktum att alla är förbryllade över regeringens procykliska ekonomiska politik - att man inte lyfter ett finger för att motverka den prognosticerade 0-tillväxten 2012. Lars Calmfors, Swedbanks ekonomer, TCO, LO m fl. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa för ett par veckor sedan att regeringen borde ta tillfället i akt och satsa mer strategiskt och långsiktigt: "Vi har aldrig haft så låga låneräntor för staten. I en omvärld som tvingas vara defensiv finns nu en möjlighet för Sverige att flytta fram sina positioner." Saco resonerar likadant.
-Att ingen debatterar med SD på SD:s planhalva, utan att för den skull ignorera dem alltför elakt. Deras dagordning är inte svaret på någonting, den finns det ingen anledning att slösa tid på att diskutera. Ett upprätthållande av Juholt-linjen, alltså, till skillnad från Mona Sahlins "ta debatten"-linje som förde in SD i riksdagen.
-Att de rödgröna gärna snyggt avvisar den förväntade attacken om att driva en "bidragslinje", men samtidigt går på offensiven. Vilka bidrag är det som regeringen har problem med? Det blir ett obehagligt politiskt klimat när alla politiska partier tävlar om att distansera sig från att folk får bidrag när de behöver. Transfereringssystemet gör Sverige mänskligare och jämlikare. Det bästa med a-kassan är trots allt inte att den "inte är ett bidrag". Vi kan försvara den på ett bättre sätt.
-Att det utstrålar någon slags lagkänsla om Stefan, Gustav och Jonas. Att den rödgröna kostymen kommer att bli mer lössittande än 2010 är helt klart, men det är naivt att tro att Alliansen inte fortfarande måste matchas med ett lika tydligt regeringsalternativ på vänstersidan. Det måste innan valrörelsen startar 2014 finnas en ram, en avsiktsförklaring, ett löfte, en metod - någonting som gör det troligt inför väljarna att vi kan regera tillsammans. Stefan Löfven får gärna avhålla sig från att markera mot Vänsterpartiet i fråga om "stabila offentliga finanser" när Reinfeldt kommer med den attacken.
-Att Centerns, Folkpartiets och KD:s kräftgång i opinionen bäddar för en vilja att profilera sig och sätta lojaliteten med Alliansen i andra hand.
-Att de som säger att studiomöblering inte spelar någon roll får rätt. Agendaredaktionen verkar ha framhärdat i att dialog med de medverkande partierna är samma sak som att ge upp SVT:s självständighet. Risken är stor att Reinfeldt med bekymrad min kommer att göra en svepande gest med armen minst en gång under kvällen och tilltala de "fyra" partierna i "oppositionen".
-Att Stefan Löfven kan debattera.
-Att Jonas Sjöstedt inte säger ett ord om utrikespolitik eller bostäder, utan pratar om frågor som människor tycker är politiskt centrala. Ämnesmässig triangulering är en framgångsfaktor för Vänsterpartiet. I valrörelsen 2010 bröts utvecklingen mot en all suddigare profil genom fokuset på centrala välfärdsfrågor. Vinstdrivande företag, vanvård och bortslumpning av gemensamma tillgångar har upprört många och kommer att fortsätta uppröra. Men då måste Jonas Sjöstedt hålla elden vid liv genom att våga klamra sig fast vid frågan. I februari hade V näst högst förtroende av alla partier i äldreomsorgsfrågan (Novus, pdf). Bygg vidare på den profilen.
-Att de rödgröna utnyttjar det faktum att alla är förbryllade över regeringens procykliska ekonomiska politik - att man inte lyfter ett finger för att motverka den prognosticerade 0-tillväxten 2012. Lars Calmfors, Swedbanks ekonomer, TCO, LO m fl. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa för ett par veckor sedan att regeringen borde ta tillfället i akt och satsa mer strategiskt och långsiktigt: "Vi har aldrig haft så låga låneräntor för staten. I en omvärld som tvingas vara defensiv finns nu en möjlighet för Sverige att flytta fram sina positioner." Saco resonerar likadant.
-Att ingen debatterar med SD på SD:s planhalva, utan att för den skull ignorera dem alltför elakt. Deras dagordning är inte svaret på någonting, den finns det ingen anledning att slösa tid på att diskutera. Ett upprätthållande av Juholt-linjen, alltså, till skillnad från Mona Sahlins "ta debatten"-linje som förde in SD i riksdagen.
-Att de rödgröna gärna snyggt avvisar den förväntade attacken om att driva en "bidragslinje", men samtidigt går på offensiven. Vilka bidrag är det som regeringen har problem med? Det blir ett obehagligt politiskt klimat när alla politiska partier tävlar om att distansera sig från att folk får bidrag när de behöver. Transfereringssystemet gör Sverige mänskligare och jämlikare. Det bästa med a-kassan är trots allt inte att den "inte är ett bidrag". Vi kan försvara den på ett bättre sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)