Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

Debatten är smal, hurra!

"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.

Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)

Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.

Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.

Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.

Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.

Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.