Partiet är inget seminarium

Måste säga att de kritiska reaktionerna - även om de inte är så många - på suspenderingen av Vänsterpartimedlemmen Markus Allard förvånar mig. Ingen kan väl rimligen ha trott att man som vänsterpartist kan försvara ett nätverk som misstänks för mordförsök på politiska motståndare?

Att beskriva suspenderingen som något slags feg anpassning är cyniskt: menar man då att partiledningen egentligen också gillar Revolutionära Fronten men tar avstånd inför kamerablixtarna? Då har man nog missförstått partiet å det grövsta.

Och det kanske inte är så konstigt att sånt kan hända. Det var över tio år sedan partiet diskuterade politiskt våld senast, i samband med Göteborgskravallerna. Då slet vi den autonoma vänsterns uppträdande i stycken. När tiden har gått är det mest minnena av polisövergreppen som fortfarande guppar runt i det allmänna medvetandet. Det är först när sådana här saker händer som den politiska linjen blir tydligt på nytt. Nu vet alla nya medlemmar vad som gäller: det finns ingen som helst acceptans för våld som politisk strategi i Sverige 2013.

Det är svårt att befria sig från misstanken att kritikerna av suspenderingsbeslutet inte var helt nöjda med Vänsterpartiet innan heller. Om man tycker sig se en urvattning av partiets politik är det lätt att tolka också det här beslutet inom den ramen. Det är enda förklaringen: för att ta så lätt på behovet av verklig förändring i Sverige att man lämnar partiet för att en medlem inte får vräka ur sig vad som helst, det tror jag inte om någon.

Partiet är inget seminarium för fria tankar. Det är en hårt arbetande organisation som har 300 000 människors förtroende att jobba för en socialistisk samhällsutveckling. Om Vänsterpartiet bara hade fiender, gömda bakom en barrikad -  då skulle man kunna prata om sådana här händelser i termer av eftergifter och undfallenhet. Men det är inte inför fiender partiet tydliggör sin linje, det är inför varje mödosamt vunnen anhängare. Det är en monumental ansvarslöshet inför varje blåfrusen flygbladsutdelare att äventyra partiets stöd bara för att det känns häftigt att säga kontroversiella saker i media.

Det är ett generellt problem att frasradikaler har så svårt att få syn på folket. När Sverigedemokraterna debatteras låter det ofta som om det är Jimmie Åkesson som ska besegras. Men det är alltid med väljarna man pratar. Det spelar ingen roll om Mats Knutson ställer dumma frågor, det viktiga är att väljarna hör bra svar. Frasradikalerna ser - lite förvånande - bara det ytliga politiska spelet, tuppfäktningen. Men allting vi gör och säger landar alltid i slutänden vid ett köksbord, i en byggfutt, i ett väntrum. Det enda viktiga är hur vi döms där.