Vänsterpartiet - reservpartiet

Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.

Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.

Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.

Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.

Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.

De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.

Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.

(Ledare i Flamman 2016-06-03)

Statistiken säger att regeringen är rökt

"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.

Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.

"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.

Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).

Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)

Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.

I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.

Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.

Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter.  God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.

Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.

Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.

Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.