Det här är ett mycket märkligt Rapportinslag (3/6). Samir Abu Eid har besökt en stad i Syrien och rapporterar om beskjutning från syriska armén, pekar på stridsvagnsspår, pratar om skottlossning, filmar män med tortyrskador, men lyckas på något sätt undvika att säga något om att Assads trupper faktiskt möter väpnat motstånd. Journalistik som ett sätt att göra världen lite mer obegriplig. Vi får gissa lite själva: i en ruta ser vi att Abu Eids lokale guide har ett automatgevär hängande över axeln.
Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.
Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.
2012-06-04
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men frågan är ju om indelningen i onda och goda stämmer. Ingen har mycket till övers för klanen Asad, men vilka är oppositionen egentligen?
SvaraRaderaSyrien består liksom grannlandet Libanon av religiöst definierade kotterier. I Libanon pågick ett femtonårigt inbördeskrig om revir och maktpositioner, huvudsakligen för de olika grupperingarnas eliter. I Syrien är det alawiterna som dominerar regimen, vilket de andra grupperingarna inte gillar något vidare. Men vem viner på, och vem drabbas av ett inbördeskrig?
I Libanon var det till sist shiiterna som gick in och lyckades stoppa inbördeskriget genom att vädja till folkmajoritetens krigströtthet, eftersom de var fattigast och hade minst att vinna på inbördeskrig. Vem har mest respektive minst att vinna i Syrien? Det är knappast dem V borde sympatisera mest med som vinner mest i alla fall. Så låt för helvete revolutionsromantiken falla och se lite realistiskt på saken. En kamp som förs med automatvapen från vecka ett är en kamp där militariserade eliter vinner. Typ Jugoslavien. Eller typ Libyen.