Statsministerns tvättmaskin

Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.

Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.

Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.

Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)

Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.

Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.

Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.