Mer om nordkoreanska tårar

Benjamin Katzeff Silberstein skriver bra i SvD idag på samma tema som jag igår: att de nordkoreanska tårar som många tror är på låtsas (med en gevärspipa i ryggen) också måste förstås utifrån vad vanliga nordkoreaner tycker sig uppleva, efter att hela sitt liv ha dränkts i propaganda.

(Följ Benjamin på Twitter, där han skriver jättebra och initierat om Nordkorea just nu: @benjaminkatzeff)

För att ytterligare understryka mitt resonemang från igår: diktaturer vilar på ett mycket intrikat system av belöningar och bestraffningar, i stor och liten skala. Populärkulturen och den politiska debatten handlar nästan uteslutande om bestraffningarna i stor skala (avrättningar, arbetsläger). Det leder till begränsad förståelse av systemen. Man ska nog gå till skönlitteraturen för att få klart för sig bredden av uppfinningsrikedom hos en enpartistat: Huset vid kajen av Jurij Trifonov eller Arbats barn av Anatolij Rybakov till exempel.

Den stora paradoxen är att den bärande beståndsdelen i förtryckarsystem inte är eländet, utan lyckan. Om inte regimerna ständigt kunde vifta med förhoppningen om ett bättre liv skulle de inte bli långlivade. Och jag menar inte löften som aldrig infrias: jag menar att det är just den reella chansen till lycka inom systemet - bättre materiell välfärd, större relativ frihet - som splittrar de förtryckta och skapar lydnad.