Vad bidde det?

När framtidskommissionen i Vänsterpartiet presenterade sitt förslag till framtidsstrategi för partistyrelsen i våras, bestod denna enbart av slutsatser och rekommendationer, inte någon analys av nuläget. Vi som var lika intresserade av det grundjobbet som av handlingsrekommendationerna - och som sa att allt verkade rätt tunt - blev ombedda att vänta på den slutrapport som nu släppts.

Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.

De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.

Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.

Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.

Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vred på några stenar.

Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?

Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:

"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"

De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.

Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.

För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)

Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.

Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.

Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)

Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.

Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?

Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:

-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)

-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)

-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)

-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)

The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.