2011-04-21

Skitjobb

Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.

Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.

Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.

Det är de andras blickar som är det värsta.

Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.

Och så vidare.

Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.

Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.

Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.

Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?

Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?

Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".

Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.

De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.

Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.

Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.

Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.

Det är inte så att "alla jobb behövs".

Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.

Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.

8 kommentarer:

  1. Hej Jonas!
    Väldigt bra skrivet. Försökte själv formulera något om skitjobb förra gången det hettade till i ämnet (http://bit.ly/erWc0X).

    Nu undrar jag, i egenskap av chefredaktör för Dagens Konflikt, om du kan tänka dig att återpublicera texten på vår blogg. Det skulle för oss vara en ära.

    /jesper

    SvaraRadera
  2. Tack! Visst, absolut. Copy and paste as you please.

    SvaraRadera
  3. Ja där satte du ord väl på det här tramset kring Wanngårds uttalande. Synd att hon inte själv har kunskap och självförtroende att svara det du skriver utan kryper till korset för att borgarpress och arbetsköpare grinar.

    SvaraRadera
  4. Förbannat bra skrivet!

    SvaraRadera
  5. Men det finns också skitjobb som är riktigt bra (eller i varje fall helt ok). Monotont och underbetalt till trots.

    SvaraRadera
  6. Nu hör väl Bagarmossen inte till de sämsta förorterna, men jag håller förstås med om principen. Och det gläder mig att pusslet föll på plats där - att det är postmodernisterna på Arena som har gjort sig kända som betongkramare nr 1. Så logiskt, men jag såg inte kopplingen förrän du pekade på den.

    SvaraRadera
  7. Det är sant, Jan - Bagis var bara det exempel som låg absolut närmast mig själv.

    SvaraRadera