Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej

Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.

Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.

Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:

"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."

Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.

Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.

Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?

Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?

(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)

Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.

Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:

"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."

Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)

Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.