En poäng idag, tio i baken i morgon

Utanförskapet växer, skriver Thomas Östros idag i SvD.

Ska vi ta det en gång till?

"Utanförskapet" är ett sjukt, sjukt begrepp som dels implicerar att den som gör någonting annat än att heltidsarbeta på något sätt är en dysfunktionell samhällsmedborgare, dels försöker ersätta allt tal om ekonomisk ojämlikhet med en nypåhittad motsättning.

Socialdemokraterna har i och för sig länge tangerat samma tanke genom ett av Mona Sahlins favoritcitat, direkt från 90-talets idékrisande socialdemokrati: "den största klyftan går mellan de som har jobb och de som inte har det". Som om Sverige inte hade en a-kassa och inkomstförsäkringssystem som gör att en arbetslös tjänsteman lätt kan ha dubbla månadsinkomsten jämfört med en heltidsarbetande hotellstäderska. Som om klassamhället inte fanns.

Men utanförskapsbegreppet är onekligen att vrida verkligheten ett varv till. Vi får ändå anta att Socialdemokraterna inte frivilligt skulle ha lanserat det själva. Men eftersom nu regeringen Reinfeldt misslyckats med att sänka det de själva definierar som "utanförskapet", kan inte sossarna låta bli att lyfta in begreppet i den politiska debatten för att påpeka misslyckandet.

Men jag lovar, SAP: vinsten på kort sikt genom att visa hur regeringen tvingat fler i "utanförskap" är garanterat mindre än den långsiktiga förlusten av att föra hela debatten med borgarnas begrepp. Ni tar dagens poäng - de vinner verklighetsbeskrivningen.

(Lite grand som Vänsterpartiet och finanskrisen: på kort sikt betalar det sig bra att skylla allt på regeringen, men då försämrar man också i någon mån partiets långsiktiga systemkritik.)

Vad ska man jämföra med? Kanske att de rödgröna plötsligt tog fram en rapport som visade att Sverigedemokraternas kandidater inte har "svenska värderingar". Eller om (V) glatt meddelade att man minskat "skattetrycket". Man kan inte hålla på och svänga sig med begrepp och problemformuleringar som man inte ställer upp på, så enkelt är det.