EU-motståndet lever

Har du hört talas om Kent Johansson?

Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.

EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.

Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.

De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).

De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.

Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.

Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.

(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)