2013-02-26

Moderaterna behöver inte mitten

Det finns få naturlagar i politiken, men en kanske är denna: under ett regeringssamarbete mellan ett stort parti och ett litet parti, kommer det lilla partiet att förlora röster.

Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.

Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".

Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.

Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.

Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?

Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".

Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.

För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.

Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.

Maramö, då?

Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.

Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?

Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.

3 kommentarer:

  1. Jan Wiklund2013-03-04 21:05

    Samma sak gäller rimligen V i en allians med S. Hur V kan vara så kåta på detta är mig en gåta.

    SvaraRadera
  2. Jan Wiklund2013-03-10 20:30

    "Samma sak" är att man blir utraderad om man som ett litet parti regerar tillsammans med ett större. Jfr Norge...

    SvaraRadera