Försök inte göra humanism av låglöneimporten

LO:s krav på en återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.

Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.

Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)

Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"

Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.

Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.

Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.

LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.

Kunskapsnationen inställd

Statsministerns efterlysning av fler "enkla jobb" med låga löner i Sverige (Expressen 24/1) var en sorglig programförklaring för 2010-talet. Vi ska alltså inte ens försöka vara med och tävla. En skrämmande tanke: vad hade hänt om Moderaterna hade fått ansvaret att lotsa det här landet genom 1900-talet? Vi hade fortfarande varit en nation av potatisplockare - ett utmärkt ingångsjobb för en ungdom! Arbetarrörelsen gjorde tack och lov ett annat vägval. Moderna industrier ersatte de torftigaste sysslorna med jobb som höjde levnadsstandarden. Dagens tillväxtpolitik: skatterabatter för städning. Det är så bakvänt att Stefan Löfvens innovationssnack plötsligt börjar kännas som ett bra drag.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)

Streta och knoga

Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.

Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.

Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.

Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.

Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.

När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.

Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och  med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.

Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.

Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.

Facket hamnar fel om alkoholtester

DN:s ledarsida har idag den enda rimliga kommentaren till de obligatoriska, slumpvisa alkoholkontroller som landstinget i Gävleborg ska införa: " Att betrakta alla anställda som potentiella alkoholister är orimligt".

En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!

Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.

Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.