Efter Aftonbladets avslöjande att framträdande sossar gjort RUT-avdrag blev den vanligaste vänsterreaktionen att det inte var så mycket att fästa sig vid. Lagen är lika för alla, sa Mona Sahlin och flankerades av bloggare som Ali Esbati (här). Reaktionen förklaras väl av att det är valår, för när Göran Persson avslöjades ha gjort städavdrag 2008 blev den interna kritiken hårdare. Jag blir ändå förvånad över hur hårt många bundit sig vid ett principiellt försvar för förtroendevaldas rätt att inte leva som de lär.
För i princip är s-topparnas avdrag ett problem. Leva som man lär-attacker kan skjuta rejält bredvid målet (som när det handlar om handväskor), men är relevant om det handlar om att aktivt använda ett avdrag som man i princip använt klasskampsretorik emot. Det handlar naturligtvis inte om att varenda s-medlem måste krångla till sitt vardagsliv för att leva det i enlighet med skuggbudgeten: det handlar om att just ledande (S)-företrädare inte ska utnyttja en borgerlig reform som partiet gjort rätt högprofilerat motstånd emot. (Innan 1 juli 2009 krävde avdraget en aktiv ansökan.)
Att formalisera över att sossar och moderater är lika inför lagen är ganska poänglöst. Politisk debatt och opinionsbildning har mycket lite med formalism att göra. Som Bengt Silfverstrand lite trött påpekar: "luttrade politiker med fingertoppskänslan någorlunda i behåll borde ju inse vilka signaler detta sänder ut". (Därmed inte sagt att formalism är ett dåligt försvar om man sysslar med skadekontroll på S-kansliet. Eller så hade man kunnat ta Claes Krantz förslag till hantering: de som utnyttjar avdraget deklarerar snabbt att de tycker att det är bra, men understryker att partiet tycker annorlunda.)
Socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker kommer alltid att ha högre krav på hur de lever, eftersom hyckleri är ett evigt favorittema i massmedia - och bara vänstern kan ju hyckla. De som har en moral som går ut på att fräsa på och skita i allt (högern) kan inte hyckla, och slipper nagelfaras i kvällspressen. Man kan invända att andra slag av granskning av de folkvalda borde få mer utrymme (t ex hur man gynnar egna ekonomiska intressen - en öm punkt för högern), men man kan knappast vara missnöjd med att arbetarrörelsen döms efter andra, strängare måttstockar. Det är ju bara en spegel av att folk har koll på socialistiska idéer och förväntar sig att de tillämpas även i sinnevärlden: Om man är socialist betalar man skatt och gör rätt för sig. Om man är socialist är man med i facket. Om man är socialist försvarar man gemensamma, solidariska lösningar mot privata.
Man kan sucka och tycka att även förtroendevalda har rätt att vara svin efter kl 17. Eller så kan man tacka för förtroendet och försöka leva upp till det.
(Ibland invänder någon att socialism bara är en produktionssätt. Men även produktionssätt - särskilt sådana som är utopiska i dagsläget - behöver trovärdiga förespråkare. Socialismen är dessutom ett produktionssätt med moral.)
Om man verkligen följer "allt som är lagligt är OK"-resonemanget skulle det alltså vara grönt ljus för förtroendevalda inom (S) och (V) att ta initiativ till bostadsrättsombildningar, tjäna pengar på spekulation eller utnyttja privata alternativ när det finns likvärdiga offentliga. Det vore taktiskt vansinne att tillämpa en sådan låt gå-attityd inom de röda partierna, och principiellt orätt. Den springande punkten måste här vara om man aktivt och medvetet tar ett initiativ som går på tvärs mot partiets politik - som i fallet med RUT-avdragen innan 1 juli 2009 eller som när Gudrun Schyman slarvade ihop ogiltiga avdrag för att slippa betala skatt. Att hamna i dåliga situationer utan att ha valt det själv - där motsatsen skulle ha krävt en orimlig ansträngning - är förlåtligt, eftersom väljarna också uppfattar en sådan skillnad. Och det finns heller ingen anledning att backa en millimeter från partiledares rätt att köpa vilka handväskor hon vill: problemet är möjligen en alltför hög lön - inte att Mona ägnade sig åt kvinnlig, överklassmärkt konsumtion istället för manlig, arbetarklassmärkt konsumtion; ett nytt jaktgevär eller en ny husvagn skulle aldrig hamnat i skottgluggen på samma sätt.
Måste man leva som man lär? Svar: Ja, förtroendevalda får inte agera tvärtemot sina idéers bärande principer, om de lätt kan välja något annat.
2010-03-11
2010-03-05
Schlingmanns pekpinne av guld
På kort sikt får Moderaterna utstå en del toppstyrnings-indignation över att de publicerar listor på godkända ord (och kläder). På lång sikt är det sådana här listor som gör att Mona Sahlin pratar om "välfärdens kärna" och Lars Ohly om "utanförskapet".
Om det är listor som är metoden, så är det - precis som bloggen HBT-sossen påpekat - dags för båda de röda partierna att börja skriva egna listor.
Alla vi som läst SKP:s "Den kommunistiska arbetarkommunen, dess bildande, arbete och utveckling" från 1922 vet att det, åtminstone i ena fallet, finns en fin tradition av organisatorisk detaljstyrning att återknyta till.
Om det är listor som är metoden, så är det - precis som bloggen HBT-sossen påpekat - dags för båda de röda partierna att börja skriva egna listor.
Alla vi som läst SKP:s "Den kommunistiska arbetarkommunen, dess bildande, arbete och utveckling" från 1922 vet att det, åtminstone i ena fallet, finns en fin tradition av organisatorisk detaljstyrning att återknyta till.
2010-03-03
Att bli mer som Erik Ullenhag
Parallelläser David Plouffes "The Audacity to Win" och rapporten "Syftet är alltid att få spinn" från Demokratiinstitutet i Sundsvall (Lars Nord och Marie Grusell) och blir glad för en rätt balanserad syn på nya medier i politiskt kampanjarbete.
För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.
De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?
David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:
"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."
Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.
Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.
Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.
För nu börjar jag bli riktigt orolig för att Sveriges radikala ungdom kommer att spendera valrörelsen retweetandes.
De har starkt eldunderstöd i det motiverade i det aktivitetsvalet från det socialamedierindustriella komplexet: bloggare som JMW:s Brit Stakston som kraftigt överdriver genomslagskraften för sociala medier ("mikrobloggande är på väg att bli mainstream" och liknande sanslösa uttalanden). Men hon förtjänar ju sitt levebröd på att säga sådana saker, som ansvarig för sociala medier på en kommunikationsbyrå. Kan man tänka sig motsatsen? "Hej, anlita oss, vi är t ex superbra på sociala medier, men vi tror inte att de är särskild användbara." Kan man få be om lite fler marxistiska intresseanalyser även kring vad som sägs i tweets och bloggposter?
David Plouffes (han är den här) jordnära filosofi är: "tja, folk hänger på nätet - bäst att vi är där också". Ingenting om att det skulle vara kvalitativt viktigare eller väsensskilt från det övriga politiska kampanjandet. Dessutom pratar Plouffe just om - nätet. Inte bara om Twitter och Facebook, utan lika mycket om vikten av bra hemsidor och e-post. Det är ju detta som lite grand klär av den svenska diskussionen såsom varandes en hype: man diskuterar nästan inte alls hur viktigt det är med bra hemsidor, utan det är bara en viss sorts nätnärvaro som kommer att spela stor roll i valet 2010. Av en slump den nyaste, mest spännande sorten. Till och med bloggar verkar vara lite "2006" och passé om man följer den svenska diskussionen!
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag är den som vågar sticka ut hakan längst i Demokratiinstitutets rapport, som handlar om kampanjandet i EU-valrörelsen 2009:
"Som politiska kommunikationsverktyg är nya medier rätt ointressanta. Det som gäller är fortfarande att du syns i Rapport 19.30 eller i Västerbottens-Kuriren."
Det är kaxigt, för det är inte många som vågar säga att kejsaren går runt i kallingarna. Det finns en slags tystnadskultur i och kring sociala medier som går ut på att skuldbelägga (för teknologisk efterblivenhet) den som räcker upp handen längst bak i klassrummet och vill diskutera konkreta saker som räckvidd, effekt, för- och nackdelar, målgrupper. Trycket är hårt från såväl nördarna (för att det är så roligt), det socialamedierindustriella komplexet (för att det är så de tjänar pengar) och traditionella medier (för att det är så nytt). Det trycket leder ofta till en läpparnas bekännelse (d v s motsaten till Ullenhags uppriktighet), där man är rädd att verka omodern om man inte omhuldar sociala medier. Som i Dagens Medias artikel om att 6 av 10 marknadschefer tycker att det är jättebra med sociala medier - men bara 7% lägger några resurser på det.
Samma läpparnas bekännelse leder också till att det man faktiskt gör ofta blir dåligt. Internetkyrkogården av döda politikerbloggar talar sitt tydliga språk. De som lever är skrämmande ofta oengagerad, pliktskyldig envägskommunikation (som de rödgrönas blogg, åtminstone fram tills Martin Gelin tog kommandot). Om man tvingar partiets riksdagskandidater att blogga (varannan vecka skriver de att de sitter på X2000 mot Göteborg) tillfredställer man åtminstone två av tre intressegrupper: kommunikationsbyråerna får fakturera och man klarar sig i tidningarnas genomgångar av "partierna i de sociala medierna" - bara nördarna grymtar lite över kvaliteten. Men det var ju inte så vi skulle ha det heller: att sluta överskatta sociala medier betyder inte att man måste börja underskatta dem.
Vad det gäller för vänstern är att vara smartast, inte att vara nyast. Vad är effektivt för vårt budskap och våra målgrupper? Vad passar vårt sätt att arbeta? Självständig analys - våga välja bort. Lite mer Erik Ullenhag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)