Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.
Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.
Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.
Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)
Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.
Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.
Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.
Visar inlägg med etikett reinfeldt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett reinfeldt. Visa alla inlägg
2011-12-15
2011-12-13
Främlingsfientlige Juholt
Kampanjen för att kleta främlingsfientlighet på Håkan Juholt måste ändå kallas just kampanj. Den är inte planerad och styrd av någon, men temat plockas upp av snart sagt alla med en fientlig inställning till socialdemokraterna och dess nuvarande ledning. Anledning till att kampanjen har startat är förstås regeringens beroende av Sverigedemokraterna som stödparti. Då blir det viktigare att skramla om engagemang mot rasism (nej, det är ingen slump att Niklas Orrenius fick en intervju om just det, just nu) och anklaga sossarna för det man själv håller på med. Med dagens kvalitet på den politiska journalistiken funkar det där sista ganska bra. Då handlar det nämligen om att man anklagar varandra för någonting, och då behöver inte de politiska journalisterna ta reda på hur det ligger till i verkligen utan kan nöja sig med att på sin höjd metarapportera om bråk och käbbel och beställa in en vaniljmunk till i riksdagskaféet.
Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:
"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"
Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.
(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)
Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.
Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?
Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.
Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.
Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.
Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:
"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"
Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.
(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)
Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.
Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?
Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.
Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.
Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.
2010-11-09
Ryck upp er!
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"
Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.
Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.
Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.
Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.
Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.
Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?
Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.
Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.
Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.
Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.
Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.
Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?
2010-03-22
En poäng idag, tio i baken i morgon
Utanförskapet växer, skriver Thomas Östros idag i SvD.
Ska vi ta det en gång till?
"Utanförskapet" är ett sjukt, sjukt begrepp som dels implicerar att den som gör någonting annat än att heltidsarbeta på något sätt är en dysfunktionell samhällsmedborgare, dels försöker ersätta allt tal om ekonomisk ojämlikhet med en nypåhittad motsättning.
Socialdemokraterna har i och för sig länge tangerat samma tanke genom ett av Mona Sahlins favoritcitat, direkt från 90-talets idékrisande socialdemokrati: "den största klyftan går mellan de som har jobb och de som inte har det". Som om Sverige inte hade en a-kassa och inkomstförsäkringssystem som gör att en arbetslös tjänsteman lätt kan ha dubbla månadsinkomsten jämfört med en heltidsarbetande hotellstäderska. Som om klassamhället inte fanns.
Men utanförskapsbegreppet är onekligen att vrida verkligheten ett varv till. Vi får ändå anta att Socialdemokraterna inte frivilligt skulle ha lanserat det själva. Men eftersom nu regeringen Reinfeldt misslyckats med att sänka det de själva definierar som "utanförskapet", kan inte sossarna låta bli att lyfta in begreppet i den politiska debatten för att påpeka misslyckandet.
Men jag lovar, SAP: vinsten på kort sikt genom att visa hur regeringen tvingat fler i "utanförskap" är garanterat mindre än den långsiktiga förlusten av att föra hela debatten med borgarnas begrepp. Ni tar dagens poäng - de vinner verklighetsbeskrivningen.
(Lite grand som Vänsterpartiet och finanskrisen: på kort sikt betalar det sig bra att skylla allt på regeringen, men då försämrar man också i någon mån partiets långsiktiga systemkritik.)
Vad ska man jämföra med? Kanske att de rödgröna plötsligt tog fram en rapport som visade att Sverigedemokraternas kandidater inte har "svenska värderingar". Eller om (V) glatt meddelade att man minskat "skattetrycket". Man kan inte hålla på och svänga sig med begrepp och problemformuleringar som man inte ställer upp på, så enkelt är det.
Ska vi ta det en gång till?
"Utanförskapet" är ett sjukt, sjukt begrepp som dels implicerar att den som gör någonting annat än att heltidsarbeta på något sätt är en dysfunktionell samhällsmedborgare, dels försöker ersätta allt tal om ekonomisk ojämlikhet med en nypåhittad motsättning.
Socialdemokraterna har i och för sig länge tangerat samma tanke genom ett av Mona Sahlins favoritcitat, direkt från 90-talets idékrisande socialdemokrati: "den största klyftan går mellan de som har jobb och de som inte har det". Som om Sverige inte hade en a-kassa och inkomstförsäkringssystem som gör att en arbetslös tjänsteman lätt kan ha dubbla månadsinkomsten jämfört med en heltidsarbetande hotellstäderska. Som om klassamhället inte fanns.
Men utanförskapsbegreppet är onekligen att vrida verkligheten ett varv till. Vi får ändå anta att Socialdemokraterna inte frivilligt skulle ha lanserat det själva. Men eftersom nu regeringen Reinfeldt misslyckats med att sänka det de själva definierar som "utanförskapet", kan inte sossarna låta bli att lyfta in begreppet i den politiska debatten för att påpeka misslyckandet.
Men jag lovar, SAP: vinsten på kort sikt genom att visa hur regeringen tvingat fler i "utanförskap" är garanterat mindre än den långsiktiga förlusten av att föra hela debatten med borgarnas begrepp. Ni tar dagens poäng - de vinner verklighetsbeskrivningen.
(Lite grand som Vänsterpartiet och finanskrisen: på kort sikt betalar det sig bra att skylla allt på regeringen, men då försämrar man också i någon mån partiets långsiktiga systemkritik.)
Vad ska man jämföra med? Kanske att de rödgröna plötsligt tog fram en rapport som visade att Sverigedemokraternas kandidater inte har "svenska värderingar". Eller om (V) glatt meddelade att man minskat "skattetrycket". Man kan inte hålla på och svänga sig med begrepp och problemformuleringar som man inte ställer upp på, så enkelt är det.
2009-09-04
Hurra, vi vann bonusfajten!
Reinfeldt och Borg tar strid mot bonusarna. Den ständigt beundransvärda sajten Alliansfritt Sverige avslöjar effektivt deras hyckleri. Men hyckleri eller inte: det finns någonting störande i de bloggkommentarer som vänstern nu producerar om hur borgarna egentligen inte står för det de säger, att de bara försöker avleda uppmärksamheten från sin värdelösa arbetslöshetspolitik, etc etc.
Självklart skiter borgarna i hur höga bonusar näringslivstopparna får ut. Men det är ju vi i vänstern som tvingat dem att göra sådana här utspel genom att tjata och gnälla och påminna om det orimliga i dessa vidriga bonussystem. Det är ju vi som har uppmärksammat dem, skrivit flygblad och insändare om dem, tagit upp dem i debatter.
Och nu kan vi inte glädjas åt vår seger, än mindre ta åt oss äran genom att påminna om vad vi har sagt och tjatat om. Istället ska politiken nästan ifrågasättas - bara för att fel regering genomför den.
Om en högerregering hycklar och genomför en vänsterpolitik som de egentligen inte vill föra, då är inte vänsterns uppgift att påpeka att regeringen hycklar. Det är kanske intellektuellt korrekt, men det är PR-mässigt idioti. Vänsterns uppgift är att 1) gå ut och fira framgången (det ska alltid prioriteras!), 2) dagen efter: driva hem poängen genom att säkerställa att alla förstår att regeringens reträtt sker tack vare vänstern och den folkliga ilskan, och 3) ta regeringens utfästelser på allvar och pressa dem till ytterligare eftergifter.
Det farligaste som finns är om regeringen lyckas göra "kampen mot bonusarna" till sin egen, och lyckas bli förknippad med en sådan kamp. Men det riskerar att bli så om vänsterns reaktion på det som händer nu är ett surmulet mumlande om att regeringen inte gör det de gör av rätt orsak. Det måste framstå som fullständigt obegripligt för väljarna. Ett glatt "välkommen till vår linje" vore klokare. Sedan måste vänstern ställa fördjupade, offensiva krav och fortsätta uppmärksamma frågan för att understryka vilka som driver på och vilka som bara lealöst anpassar sig.
Självklart skiter borgarna i hur höga bonusar näringslivstopparna får ut. Men det är ju vi i vänstern som tvingat dem att göra sådana här utspel genom att tjata och gnälla och påminna om det orimliga i dessa vidriga bonussystem. Det är ju vi som har uppmärksammat dem, skrivit flygblad och insändare om dem, tagit upp dem i debatter.
Och nu kan vi inte glädjas åt vår seger, än mindre ta åt oss äran genom att påminna om vad vi har sagt och tjatat om. Istället ska politiken nästan ifrågasättas - bara för att fel regering genomför den.
Om en högerregering hycklar och genomför en vänsterpolitik som de egentligen inte vill föra, då är inte vänsterns uppgift att påpeka att regeringen hycklar. Det är kanske intellektuellt korrekt, men det är PR-mässigt idioti. Vänsterns uppgift är att 1) gå ut och fira framgången (det ska alltid prioriteras!), 2) dagen efter: driva hem poängen genom att säkerställa att alla förstår att regeringens reträtt sker tack vare vänstern och den folkliga ilskan, och 3) ta regeringens utfästelser på allvar och pressa dem till ytterligare eftergifter.
Det farligaste som finns är om regeringen lyckas göra "kampen mot bonusarna" till sin egen, och lyckas bli förknippad med en sådan kamp. Men det riskerar att bli så om vänsterns reaktion på det som händer nu är ett surmulet mumlande om att regeringen inte gör det de gör av rätt orsak. Det måste framstå som fullständigt obegripligt för väljarna. Ett glatt "välkommen till vår linje" vore klokare. Sedan måste vänstern ställa fördjupade, offensiva krav och fortsätta uppmärksamma frågan för att understryka vilka som driver på och vilka som bara lealöst anpassar sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)