Om man säger något i den svenska politiska debatten som stryker småföretagsamheten medhårs, kommer man undan med vad som helst.
Det kan bli underhållande, som när Maud Olofsson inför en skolklass sa att ena halvan av klassen måste bli företagare för att den andra halvan ska få jobb.
Men för det mesta är det bara frustrerande dumt. Inte något riksdagsparti - knappt ens Vänsterpartiet - tycker att det är värt priset att säga som det är: att de flesta småföretag aldrig kommer att växa högre än skoskaften. De vill inte (ungefär var tredje småföretagare brukar säga det själv), de kan inte, de har för dåliga idéer. Eller så har de bara blivit tvingade att skaffa f-skattsedel. För anställda innebär jobb i ett litet företag ofta sämre lön och mindre trygghet. Mindre företag är generellt mindre innovativa än stora företag (SCB: Innovationsverksamhet i svenska företag).
Man kan förstå det politiska valet att inte ta striden om hur fantastiska småföretagen är. Det blir näringspolitik på en nivå som är ointressant för de flesta väljare. Dessutom har småföretagsvurmen gått så långt att det skulle kosta ett enskilt parti alltför mycket att inte bara humma med.
Men det är irriterande när debatten hela tiden överdriver
småföretagens betydelse: som att 99 av 100 företag är ett småföretag (ja,
det är klart att det finns färre globala jättar) eller att supermånga jobb
tillkommer i småföretag (ja, men flest jobb försvinner där också).
Färre berättar att störst andel småföretag i Europa finns i Grekland. Ni vet, föregångslandet.
ESO kom med en extremt läsvärd rapport i somras, som skoningslöst meddelar bland annat följande:
-Småföretag står bara för 15 procent av den totala sysselsättningen. De flesta är anställda i kategorin företag med fler än 500 anställda.
-Småföretagens andel av den totala sysselsättningen har inte ökat de senaste 20 åren, den ligger tvärtom marginellt lägre än i början av 90-talet.
-Det skapas många nya jobb i småföretag, men ohyggligt många försvinner också. Det positiva nettot bidrar, på grund av att så få är sysselsatta i småföretag, mindre till den totala sysselsättningen jämfört med det positiva netto som finns hos de medelstora företagen.
-Småföretag är inte liktydigt med spjutspetsföretag: andelen anställda med enbart grundskoleutbildning är högst i de små företagen. Det är de största företagen som drar till sig den mest välutbildade arbetskraften.
När Annie Lööf med darrande underläpp undrar varför ingen nämnt småföretagen (typ en kvart in i en två timmar lång partiledardebatt), kanske det är för att de flesta hellre vill göra uppdelningen på annat sätt: mellan tillväxtföretag - värda att nosa upp och satsa på - och andra. Men i husförhörsstämningen som uppstår tvingas de ändå nicka: jo, få anställda, det är det som är framtiden. Så dumt.
Visar inlägg med etikett annie lööf. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett annie lööf. Visa alla inlägg
2013-10-07
2013-02-26
Moderaterna behöver inte mitten
Det finns få naturlagar i politiken, men en kanske är denna: under ett regeringssamarbete mellan ett stort parti och ett litet parti, kommer det lilla partiet att förlora röster.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
2013-01-09
Lööf och Ankersjö har inte förstått
Anta att Per Ankersjö hade en djävulsk plan.
Genom att spetsa Centerns idéprogram med ett antal tokiga förslag, ville han skapa snack kring det krisande partiet, väl medveten om att stämman till slut skulle slipa ner spetsigheterna.
Smart. Men inte tillräckligt smart. Tokiga förslag riskerar att etsa sig fast hos väljarna, hur inaktuella de än är. Vänsterpartiets "läxförbud" är ett exempel. Om inte annat, ser de politiska motståndarna till att folk kommer ihåg. Att sossarna ville förbjuda parabolantenner traderas fortfarande vidare från ungliberal till ungliberal.
Dessutom är det svårt att få med ett helt parti på ett PR-stunt. Gräsrötter har ofta den där irriterande förmågan att ta saker och ting på allvar. Det blir kris.
Anta istället att Per Ankersjö faktiskt tycker att det finns för lite extremliberala symbolfrågor och signalord ("plattare" och sånt) i Centerns program.
Då har han å andra sidan haft en extremt dålig lyhördhet inåt, eller missförstått sitt uppdrag. Antingen har han inte förstått att Annie Lööf inte valdes med carte blanche att köra så det ryker med nyliberalismen - tvärtom, aldrig har väl en partiledares övertygelse skilt sig så mycket från de dominerande stämningarna i partikroppen. Eller så har han trott att en grupp som ska ta fram ett idéprogram är något slags fria tänkare, filosofer, som kan tänka utan taktiska eller strategiska hänsyn.
Så är det inte. Det är inte i idéprogramsutkast man lanserar radikala omkastningar. Man måste lyssna in, förankra, ta små steg i rätt riktning. Släppa testballonger i tidningsartiklar, intervjuer, böcker. Att skriva partiprogram och idéprogram är ett särskilt hantverk. Och det är inget hantverk för filosofer.
Oavsett hur Per Ankersjö har tänkt är det inte särskilt smickrande för honom.
Annie Lööf har inte varit inblandat i programarbetet, men visst kan hon "andlingen" ha funnits med, som Aftonbladet skriver. Det vill säga: om programgruppen velat ge sin partiledare en starkare politisk plattform att stå på.
För det har hon inte idag. Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon skaffat sig tant-image och använder inte sin ungdom som en tillgång. Och partiet låter henne inte vara så liberal som hon skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 29 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen.
Om Annie Lööf är frustrerad, är det lätt att förstå det.
Menar Centern på fullt allvar att de tänkt sig att bara plocka ut godbitarna ur henne? Få en ung och fräsch partiledare, men tvinga henne att prata om handelsgödsel? För hennes röda lockars skull? Hade de inte hört ett ord av vad hon pratat om?
Men kanske är det Lööf som var naiv. Sådan där är svensk politisk tradition, och det kanske till och med är lite vackert demokratiskt: en partiledare ställer sin egen vilja i bakgrunden och företräder en rörelse. Mona Sahlin briljerade (faktiskt) som vänsterretoriker i valrörelsen 2010, för att hon ledde ett vänsterprojekt - personligen hade hon velat ha en helt annan dagordning. Det där gäller i arbetarrörelsen, men det finns ytterligare ett parti som brukar räknas som folkrörelseparti - Centern.
Kanske är det detta som varken Per Ankersjö eller Annie Lööf förstått.
Genom att spetsa Centerns idéprogram med ett antal tokiga förslag, ville han skapa snack kring det krisande partiet, väl medveten om att stämman till slut skulle slipa ner spetsigheterna.
Smart. Men inte tillräckligt smart. Tokiga förslag riskerar att etsa sig fast hos väljarna, hur inaktuella de än är. Vänsterpartiets "läxförbud" är ett exempel. Om inte annat, ser de politiska motståndarna till att folk kommer ihåg. Att sossarna ville förbjuda parabolantenner traderas fortfarande vidare från ungliberal till ungliberal.
Dessutom är det svårt att få med ett helt parti på ett PR-stunt. Gräsrötter har ofta den där irriterande förmågan att ta saker och ting på allvar. Det blir kris.
Anta istället att Per Ankersjö faktiskt tycker att det finns för lite extremliberala symbolfrågor och signalord ("plattare" och sånt) i Centerns program.
Då har han å andra sidan haft en extremt dålig lyhördhet inåt, eller missförstått sitt uppdrag. Antingen har han inte förstått att Annie Lööf inte valdes med carte blanche att köra så det ryker med nyliberalismen - tvärtom, aldrig har väl en partiledares övertygelse skilt sig så mycket från de dominerande stämningarna i partikroppen. Eller så har han trott att en grupp som ska ta fram ett idéprogram är något slags fria tänkare, filosofer, som kan tänka utan taktiska eller strategiska hänsyn.
Så är det inte. Det är inte i idéprogramsutkast man lanserar radikala omkastningar. Man måste lyssna in, förankra, ta små steg i rätt riktning. Släppa testballonger i tidningsartiklar, intervjuer, böcker. Att skriva partiprogram och idéprogram är ett särskilt hantverk. Och det är inget hantverk för filosofer.
Oavsett hur Per Ankersjö har tänkt är det inte särskilt smickrande för honom.
Annie Lööf har inte varit inblandat i programarbetet, men visst kan hon "andlingen" ha funnits med, som Aftonbladet skriver. Det vill säga: om programgruppen velat ge sin partiledare en starkare politisk plattform att stå på.
För det har hon inte idag. Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon skaffat sig tant-image och använder inte sin ungdom som en tillgång. Och partiet låter henne inte vara så liberal som hon skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 29 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen.
Om Annie Lööf är frustrerad, är det lätt att förstå det.
Menar Centern på fullt allvar att de tänkt sig att bara plocka ut godbitarna ur henne? Få en ung och fräsch partiledare, men tvinga henne att prata om handelsgödsel? För hennes röda lockars skull? Hade de inte hört ett ord av vad hon pratat om?
Men kanske är det Lööf som var naiv. Sådan där är svensk politisk tradition, och det kanske till och med är lite vackert demokratiskt: en partiledare ställer sin egen vilja i bakgrunden och företräder en rörelse. Mona Sahlin briljerade (faktiskt) som vänsterretoriker i valrörelsen 2010, för att hon ledde ett vänsterprojekt - personligen hade hon velat ha en helt annan dagordning. Det där gäller i arbetarrörelsen, men det finns ytterligare ett parti som brukar räknas som folkrörelseparti - Centern.
Kanske är det detta som varken Per Ankersjö eller Annie Lööf förstått.
2012-08-28
Måste man rasa?
Jag förstår att det egentligen är rätt att rasa mot Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Säpo och alla slösande myndigheter.
Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)
Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.
Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?
Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.
I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.
Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.
Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?
Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.
Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.
Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)
Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.
Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?
Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.
I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.
Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.
Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?
Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.
Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.
2012-07-10
Almedalstal: Partiet med en boss
För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.
Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade på honom på söndagen. I regn, stackarna.
Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.
Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)
Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.
Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.
Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.
Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.
Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):
1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.
2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".
3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.
4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.
5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.
6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.
7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.
2012-07-06
Almedalstal: Oppositionspartiet
Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:
"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"
Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?
Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.
Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".
Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.
2012-04-26
Lööfs Kina-svar följde högerlogiken
Annie Lööf hade i Ekots lördagsintervju (21/4) svårt att säga om Kina är en demokrati eller diktatur.
Skalan är glidande, visst, men det är inte någon tvekan om var just Kina befinner sig. Svaret speglar
högerns kämpande med definitionerna: där marknad och privat kapital finns, måste väl också
demokrati råda? Lööfs svar var i det perspektivet ingen ”miss”, tvärtom: så här grumliga blir
resonemangen om friheten på en marknad sätts jämsides med friheten att välja partier, och om det
förra alltid antas leda till det senare. Men hon kan vara lugn. I Sverige hängs ingen ut för tveksam
demokratisyn. Förutom om man varit med i VPK.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)