Offentligt är bäst

Socialdemokratins rädsla för ideologi i ett nötskal - Stefan Löfven i en intervju idag med Dagens ETC:

"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"

Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."

Socialdemokraternas åsikt att ägandet inte spelar någon roll (det är kvaliteten som är viktigast) kanske var en rimlig utgångspunkt, år noll. När man beträder jungfrulig mark är det rätt att inte vara kategorisk. Låt oss se vad som är bäst!

Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.

Men när vi översköljs av data om betygsinflation, utsortering av elever, konkurser, då måste man ju kunna säga något om privata skolor generellt - alldeles oavsett om det någonstans finns Schyssta Friskolan Solstrålen som funkar hur bra som helst.

(Dessutom behöver uppenbart inte alla skolor vara dåliga för att det fria skolvalet som system betraktat ska haverera.)

Att ha en ideologi är att ha vissa sammanhängande tankar om hur samhället fungerar. När tänker Socialdemokraterna dra en slutsats om i vilken typ av skolor kvaliteten är högst? Att inte göra det blir ju en slags fundamentalism: ägandet ska inte spela någon roll.

Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.

S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig. 

Alltså faller det på vänstern att lita på att vi har rätt och våga prata om vad som är - bäst, varken mer eller mindre. Annars kanske folk får för sig att vårt stöd för gemensam välfärd också bara är bokstavstro. Det vore onödigt, när det faktiskt är vi som har rätt.

S-kongressen: en kopia som är en framgång

"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."

"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."

Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.

Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.

Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.

Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.

Hur ska han hantera det?

I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.

Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.

För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).

Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.

Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.

Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.