Det blir inte bättre än så här

Det börjar få ett löjets skimmer över sig, alliansens prat om att situationen i dagens skola fortfarande är sossarnas fel. Hur långa mandatperioder behöver de, femton-tjugo år?

Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.

Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.

I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.

Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.

Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.

Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.

(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)

Högskolan privatiseras

Regeringen vill göra fler av Sveriges lärosäten till privata stiftelser. Ett mycket smalt argument lyfts i förgrunden: bättre möjligheter att delta i internationella forskningsprojekt. Samtidigt innebär stiftelseformen stora förändringar när det gäller insyn, demokratisk styrning och studentinflytande. Det är inga småsaker som offras. I bakgrunden finns en klassisk höger-vänsterkonflikt: är det staten eller kapitalet som hotar lärosätenas frihet? Och tillhör högskolan enbart forskarna, eller är den också en del av utbildningssystemet? Facken har börjat kritisera. Mer måste följa.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 augusti.)

School's (not) out for summer

Att gå i skolan är att inte fatta. Särskilt stöd borde vara ett odramatiskt inslag i skoldagen – inte något som organiseras via läxläsningshjälp eller sommarskolor. De senare vill S nu göra obligatoriska. Det är bra med fokus på lärande. Men arbetarrörelsen har tidigare ansträngt sig för att bygga icke-stigmatiserande system. Det är ingen slump att ”obs-klass” levt kvar i språket som invektiv, långt efter att den sista försvann. Och varför elever ska behöva vänta till sommaren på att komma ikapp, och inte kunna få samma resurser under terminen istället, är faktiskt svårt att förstå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Bra anti-flum av Vänsterpartiet

Mycket övertygande av Vänsterpartiet om yrkesutbildningarna idag på DN Debatt. Huvudspåret - att utbilda för arbetsmarknadens behov - är en tydlig skillnad gentemot den flumvänster som i kölvattnet av Svenskt Näringslivs utspel 2011 om "hobbykurser" menade att man ska få plugga vad man vill.

Inte för mina skattepengar, tack.

Det har aldrig varit, och kommer tack och lov aldrig bli, vänsterpolitik att ignorera de faktiska behov av arbetskraft som samhället har. (Det enda felet på Svenskt Näringslivs utspel var att man ville straffa och särbehandla de som valt kurser som leder till arbetslöshet - det finns smartare och snyggare sätt att styra ungdomars utbildningsval.)

Det andra som är bra i Jonas Sjöstedts och Rossana Dinamarcas artikel är att man har en politik för matchningsproblem i branscher där det är brist på arbetskraft (de nämner byggnadsplåtslagare och betongarbetare).

Det är klokare än att, som Socialdemokraterna, fokusera på att fler ska gå ut gymnasiet i största allmänhet, och att en höjd utbildningsnivå sådär i stort skulle vara en väg till full sysselsättning. Grundproblemet i Sverige är inte att arbetskraften är för dåligt utbildad. Däremot finns det enskilda branscher där det är så. Då måste man ha en finkalibrerad arbetsmarknadspolitik som skjuter in sig på problemsektorerna - inte Magadalena Anderssons yviga svängar.

För övrigt är det bra att partiledarkonkurrenterna Sjöstedt och Dinamarca skriver artiklar ihop. Det ser bra ut.