Vithet

Inför s-kongressen har SSU reagerat på "vitheten" i partitoppen. Många har applåderat: "vita medelålders män" har sedan ett tag varit synonymt med en ignorant maktpropp.

Frågan är om det där är en fras som vänstern verkligen ska använda. Ljus hudfärg ger ett överläge, men det är bara ett maktförhållande. De flesta med ljus hudfärg i Sverige är vanliga, maktlösa löntagare. Att vitheten skulle göra dem privilegierade är ett påstående som går helt på tvärs mot de egna erfarenheterna.

Kanske vänstern istället skulle ta som sin uppgift att påminna om hur lika olika former av underläge känns. Det är ju ändå den gemensamma, delade erfarenheten som behövs för att komma framåt. Att betona att den mörkhyade arbetaren är dubbelt förtryckt jämfört med den vita, eller att den vita på vissa sätt gynnas av att den mörke är mörk, är och ska vara av akademiskt intresse, men det är dåraktig vänsterpolitik att räkna förtrycken och fokusera på skillnaderna.

Förr i tiden handlade de progressiva mångfaldsdebatterna om fördomar. Lite naivt kanske - särskilt ihop med tanken att man kunde informera bort de dumma tankarna - men resultatet blev möjligen att några funderade på vad de egentligen skulle tycka. Nu riktas kritiken mot majoritetssamhället i sig, mot vithetsnormen. Men hur hanterar man kritik mot sin egen hud? Det finns ju ingenting att ändra på. Och det kanske inte är tanken heller: få av idéerna om totalt genomrasistiska samhällen - bortom individernas kontroll - är särskilt fokuserade på lösningar.

(Han sa ju faktiskt det, Jonas Hassen Khemiri, i sin text: Det finns ingen lösning.)

I SSU:s vithetskampanj förenklas människors erfarenheter, precis som de måste göra för att diskussioner om representation ska fungera. Då måste vi anta att Urban Ahlins vithet också innebär en lite stöddig inskränkthet och okunskap om andra människors livsvillkor - fastän han förmodligen kan mest om främmande länder i hela SAP. Vi måste, för att representationsidén ska vara relevant, anta ett avstånd som inte går att överbrygga med inläsning eller inlevelse, så att vi sedan kan skratta åt att Beatrice Ask ens försökte påpeka att hon sett rasdiskriminering på nära håll och tagit intryck av den. Det är aldrig nog att vilja, att representera, att gå samman under ett program - man måste vara. Kan bara vara, kan bara representera sig själv. Det är antipolitik i mina ögon. Det utfärdas ständiga förbud när det gäller vem som kan uttala sig om vad. "Det går inte att förstå!"

(Det är klart att det går att förstå. Annars finns det ju ingen politik.)

Kritiken mot Maria Sveland i DN i veckan var ett bra exempel på när representationsidén förstör alla möjligheter att debattera: plötsligt är Maria Sveland vit och Nyamko Sabuni svart: aha, här går skiljelinjen!

(Det är inte svårt att vara den självbelåtna idioten som dyker upp och berättar om hur vi ser ut eller vad vi har för kön och att det är därför vi tycker som vi tycker. Det är därför varje debatt har en sådan.)

2013 är det väl helt omöjligt att tänka tanken att Sveland kanske inte håller med Sabuni eftersom Sveland är socialist, och Sabuni är höger? Känns dimensionen bekant?

Vad ska representationen som SSU förespråkar vara till för? Om det inte finns "invandrarproblem", utan bara sociala problem, och lösningarna inte är antidiskriminering utan en politik för jämlikhet och full sysselsättning - som vänstern med rätta brukar hävda - vad är då problemet med att politiken utformas av personer som har ljus hy? Det är ju ändå en politik för arbetslösa, en färgblind, generell politik, som är lösningen.

Men, säger någon då, "det måste synas" att S följer med sin tid, "det måste synas" i S att det nya Sverige inte är det gamla Sverige.

Som om väljarna var helt okunniga om representativ demokrati. Kvinnliga Saco-anslutna röstade i stora skaror på muraren Lars Werner, massor av manliga LO-jobbare röstade på socionomen Gudrun Schyman. Den politiska historien är full av väljare som förstår politik och inte bryr sig så himla mycket om vem som står i talarstolen.

Det viktiga hos en politisk företrädare är erfarenheter och kunskap och möjlighet till inlevelse. För de som ska välja sina politiska företrädare är utmaningen att se fördomsfritt på vad en erfarenhet och en kunskap är. Men den fördomsfriheten ska gälla åt båda hållen: i en icke-vit person finns aldrig all icke-vit kunskap samlad, och aldrig bara sådan. I en vit person finns aldrig all vit erfarenhet samlad, och aldrig bara sådan.

Och då har vi inte ens börjat tala om alla politiska skillnader som är så otroligt mycket viktigare. Vad grundar sig upptagenheten med representation i? Att man missat alla epokgörande frågor om klassklyftor och klimat och tycker att det räcker att lalla runt med lite identifikation i postpolitiken? Kartlägg några politiska åsikter nästa gång vettja.