Vänstern satt inte bara på läktaren

Stefan Löfvens inledningstal på s-kongressen slog i en kort bisats fast en officiell socialdemokratisk historieskrivning: högern har skrikit "stopp!" till partiets reformer och vänstern har skrikit "snabbare!". Men partiet har tryggt och lugnt travat på efter egen agenda.

Det där finns anledning att ta strid om. Socialdemokratin har varit mer i symbios med sina kritiker än de vill erkänna.

En rättvisare bild är att vänstern skrikit "nu!" - tjugo år innan reformerna förverkligats.

Kanske har man tyckt att det gått långsamt ibland - men den synen bygger ju på att det är SAP som kläckt alla reformidéer och vänstern bara reagerat från läktaren: Hurra! Buuu! Snabbare!

I verkligheten har Vänsterpartiet - och andra progressiva rörelser - ofta varit de som först väckt tankarna och bildat opinion kring det som senare blivit s-märkta reformer. Det har handlat om allt från ren idépåverkan till att man varit med och skapat opinioner som S ansett sig tvungna att möta.

Till och med något så vördat som den socialdemokratiska krispolitiken på 30-talet föregicks av kommunistiska riksdagsinitiativ med samma tankegångar, enligt bland annat Leif Lewins klassiska avhandling från 1967. Båda partierna stod dessutom i direkt skuld till en inhemsk marxist som Atterdag Wermelin och hans Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Åsa Linderborg konstaterar i sin doktorsavhandling att Socialdemokraternas historieskrivning helt döljer det faktum att reformer tillkommit som kompromisser med andra rörelser och intressen. Istället ses alla framsteg som partiets eget verk.

Många viktiga välfärdsreformer har dessutom varit beroende av Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Och det har inte bara handlat om rösträkningen i riksdagen. Om inte SKP hade dragit tillbaka sina listor i valkretsar där man riskerade att konkurrera om socialdemokratiska mandat i "ATP-valet" 1958, hade det kanske inte funnit en majoritet för pensionsreformen. Överhuvudtaget ansåg kommunistpartiet under en stor del av 1900-talet att det var osolidariskt att ställa upp i val om man riskerade socialdemokratiska mandat utan att ha chans att själv vinna något. Den självutplånande solidariteten med välfärdsbygget upphörde först under CH Hermansson.

Var det så svårt, då? Att gasta om nya reformer utan att veta hur de skulle betalas.

Pröva själv. Är alla politiska förslag lätta att framföra i debatten?

Vänsterpartiet och dess föregångare har ofta varit de första att ställa krav som uppfattades som stötande, osvenska och totalt urspårade - det kan ha handlat om att man ska få använda preventivmedel, att barnaga inte är nödvändigt i uppfostran eller att homosexualitet inte är en sjukdom. Att arbeta med den typen av opinionsbildning var inte gratis, socialt.

Socialdemokraterna ska nog vara ganska tacksamma för att andra har skickat upp testballongerna. Sedan har partiet kunnat välja att gå vidare med idéerna som slagit an. Att det dessutom funnits en partipolitisk plattform för den typen av progressiva samhällsidéer utanför SAP har av många setts som en klar fördel för partiet. Utan Vänsterpartiet och dess föregångare hade SAP blivit alltför brett för att fungera, menar man.

Det är inget konstigt att Socialdemokraterna skriver socialdemokratisk partihistoria, särskilt inte i en bisats på en partikongress. Men om rätt ska vara rätt så tillhör välfärdsbygget fler delar av arbetarrörelsen.

(Några andra om s-kongressen idag: GP, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, DN, DN.)