Löfven kröp ur politikerkostymen

Det var ett bra tal, men det var inte Stefan Löfvens tal. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att han valde att hålla det.

Nyansering på uppstuds: visst kom mycket direkt från Löfven. Passagerna om uppväxten som fosterbarn i Ådalen, referenserna till mamman, erfarenheterna från den egna bildningsresan. Det personliga var perfekt avvägt vad gäller mängd och ton. Löfven tog också spjärn mot sig själv - och mot den vanlige väljaren - när han någon gång lite argt frågade sig "Hur kan inte detta vara en större fråga?". Att krypa ur politikerkostymen på det sättet är en underutvecklad gren i Sverige. Jonas Sjöstedt tillhör dem som måste jobba på att mer göra sig till tolk för människors sinnesstämningar.

Det personliga var också en berättelse om en underdog, som med dåliga förutsättningar lyftes av andra, av välfärdstaten, men som också lyftes in i gemenskapen i socialdemokratin. På det sätt som det gjordes igår blir Löfvens livshistoria en perfekt illustration av vad socialdemokrati och vänsterpolitik handlar om: "när du är som svagast, då ska samhället vara som starkast", och "ingenting i arvet från ditt förflutna ska hindra dig". Därför passar det också Löfven särskilt bra att vara personlig.

Nu var det, trots mycket Stefan Löfven, ett tal där talskrivaren var tydligt närvarande. Löfven var nära att staka sig på "könsmaktsordningen", och brottades med närvarokänslan i avsnitten om strukturell rasism och näthat.

Men det gör inget. Det viktiga är att det var det här talet Stefan Löfven ville hålla. Att just han, kanske uppfattad som Metall-macho och betonggubbe, inleder sitt första tal som kongressvald partiledare med att utlova en feministisk agenda - och till yttermera visso kallar kvinnors löneunderläge för en "stöld" - är ovärderligt. Samma sak med rasismen. Sverigedemokraternas stöd bland LO-väljare är stort.

Retoriskt var det ett välskrivet tal, uppbyggt med återkommande motsatser ("arbetslivet ska inte krossa drömmar, det ska förverkliga drömmar") och upprepningar ("det är socialdemokrati"). Det var också härligt befriat från de uttjatade reseberättelser och möten med skiftarbetare och sjuksköterskor från Ystad till Haparanda som så många partiledare sliskar ner sina tal med nu för tiden. (Yes, I'm talking to you Gustaf Fridolin.)

Det politiska innehållet var inte särskilt överraskande - det var en uppföljning av Per Albin Hanssons folkhemstanke (med lite väl starkt hålla-ihop-som-en-familj-tema), lite om klassamarbetets välsignelser och en väl avvägd mängd nålstick mot regeringen. Att partistyrelsens förslag om reglering av välfärdskapitalisterna skulle vara "en av de största välfärdsreformerna i modern tid" måste väl ha fått även ett lojalt ombud att rodna lite. Men det visar på vilket allvar partistyrelsen tar dagens uppgörelse.

Partivänstern är knappast nöjd med Löfvens analys att det är arbetslösheten som bygger klassamhället. Mer då med att han resonerade bra om att reformer inte är något man "har råd med", utan är något som bygger rikedom. Och att likvärdigheten mellan skolor ska öka samtidigt som klasserna blir mindre. För att inte tala om det rent Lundellska slutet om att det inte är storfinansen, inte ödet, utan folket som bygger landet.

Sympatisk var också meningen om att det är slut med att "klä oss i säck och aska" - att partiet ska räta lite på ryggen inför det förflutna också. Jag har skrivit om det tidigare: ständiga nystarter och förnyelser, med motståndarens beskrivning av ens egna förflutna som grund, bryter ner vilket parti som helst.

(Några andra om Löfvens tal: DN, DN, Expressen, Högbergs tankar, SvD, SvD, Röda berget, Dagens Arena, Ulf Bjereld, DI.se, Skånskan, Anna Herdy.)