S-kongressen: en kopia som är en framgång

"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."

"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."

Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.

Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.

Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.

Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.

Hur ska han hantera det?

I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.

Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.

För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).

Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.

Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.

Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.

Vinstfrågan bortstädad inför valet

S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.

Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.

Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.

Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.

S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.

Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.

Löfven kröp ur politikerkostymen

Det var ett bra tal, men det var inte Stefan Löfvens tal. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att han valde att hålla det.

Nyansering på uppstuds: visst kom mycket direkt från Löfven. Passagerna om uppväxten som fosterbarn i Ådalen, referenserna till mamman, erfarenheterna från den egna bildningsresan. Det personliga var perfekt avvägt vad gäller mängd och ton. Löfven tog också spjärn mot sig själv - och mot den vanlige väljaren - när han någon gång lite argt frågade sig "Hur kan inte detta vara en större fråga?". Att krypa ur politikerkostymen på det sättet är en underutvecklad gren i Sverige. Jonas Sjöstedt tillhör dem som måste jobba på att mer göra sig till tolk för människors sinnesstämningar.

Det personliga var också en berättelse om en underdog, som med dåliga förutsättningar lyftes av andra, av välfärdstaten, men som också lyftes in i gemenskapen i socialdemokratin. På det sätt som det gjordes igår blir Löfvens livshistoria en perfekt illustration av vad socialdemokrati och vänsterpolitik handlar om: "när du är som svagast, då ska samhället vara som starkast", och "ingenting i arvet från ditt förflutna ska hindra dig". Därför passar det också Löfven särskilt bra att vara personlig.

Nu var det, trots mycket Stefan Löfven, ett tal där talskrivaren var tydligt närvarande. Löfven var nära att staka sig på "könsmaktsordningen", och brottades med närvarokänslan i avsnitten om strukturell rasism och näthat.

Men det gör inget. Det viktiga är att det var det här talet Stefan Löfven ville hålla. Att just han, kanske uppfattad som Metall-macho och betonggubbe, inleder sitt första tal som kongressvald partiledare med att utlova en feministisk agenda - och till yttermera visso kallar kvinnors löneunderläge för en "stöld" - är ovärderligt. Samma sak med rasismen. Sverigedemokraternas stöd bland LO-väljare är stort.

Retoriskt var det ett välskrivet tal, uppbyggt med återkommande motsatser ("arbetslivet ska inte krossa drömmar, det ska förverkliga drömmar") och upprepningar ("det är socialdemokrati"). Det var också härligt befriat från de uttjatade reseberättelser och möten med skiftarbetare och sjuksköterskor från Ystad till Haparanda som så många partiledare sliskar ner sina tal med nu för tiden. (Yes, I'm talking to you Gustaf Fridolin.)

Det politiska innehållet var inte särskilt överraskande - det var en uppföljning av Per Albin Hanssons folkhemstanke (med lite väl starkt hålla-ihop-som-en-familj-tema), lite om klassamarbetets välsignelser och en väl avvägd mängd nålstick mot regeringen. Att partistyrelsens förslag om reglering av välfärdskapitalisterna skulle vara "en av de största välfärdsreformerna i modern tid" måste väl ha fått även ett lojalt ombud att rodna lite. Men det visar på vilket allvar partistyrelsen tar dagens uppgörelse.

Partivänstern är knappast nöjd med Löfvens analys att det är arbetslösheten som bygger klassamhället. Mer då med att han resonerade bra om att reformer inte är något man "har råd med", utan är något som bygger rikedom. Och att likvärdigheten mellan skolor ska öka samtidigt som klasserna blir mindre. För att inte tala om det rent Lundellska slutet om att det inte är storfinansen, inte ödet, utan folket som bygger landet.

Sympatisk var också meningen om att det är slut med att "klä oss i säck och aska" - att partiet ska räta lite på ryggen inför det förflutna också. Jag har skrivit om det tidigare: ständiga nystarter och förnyelser, med motståndarens beskrivning av ens egna förflutna som grund, bryter ner vilket parti som helst.

(Några andra om Löfvens tal: DN, DN, Expressen, Högbergs tankar, SvD, SvD, Röda berget, Dagens Arena, Ulf Bjereld, DI.se, Skånskan, Anna Herdy.)

Vad jag tycker om sossarna

Jag har skrivit en olidlig mängd texter om Socialdemokraterna sedan förra valet. Många är hyggligt relevanta när s-kongressen startar idag. Någon text är kritisk från ett socialistiskt perpektiv, men de flesta diskuterar egentligen taktik och strategi med samma utgångspunkter som vilken vänstersosse som helst skulle ha. Alla försöker göra en sann analys av läget. (Det finns ännu fler s-texter i arkivet, framför allt har jag hoppat över alla som försvarade Håkan Juholt under drevet. Det är så tråkigt att tänka på.)

Om S och skatterna
"Gunnar Sträng varnade redan i mitten av 60-talet för 'skattetröttheten' hos svenska folket - när skattenivån var skrattretande låg jämfört med idag. Tack och lov insåg andra att det viktiga inte är procentsatsen i sig, utan vad som kommer tillbaka i välfärd och hur mycket pengar som finns kvar för privat konsumtion."
Höjd skatt ja tack

Om S och affärsplanen
"Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik."
Socialdemokraternas usla signalord

 Om S och medelklassen
"Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak."
Världens rödaste medelklass

Om S som höger eller vänster
"Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng."
Jo, socialdemokrati är också detta

Om Magdalena Andersson
"Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka."
Högersosse strikes back

Om Magdalena Andersson igen
"En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby."
Tänk politik, Andersson

Om Stefan Löfven
"Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare."
Stefan Löfven!

Om Stefan Löfven igen
"Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag."
Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone

Om S och Vänsterpartiet
"Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet."
Sex skäl till att Stefan Stern har fel

Om S och jobbpolitiken
"Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre."
Är du anställningsbar lille vän?

Om S och försiktigheten
"Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor."
Gör Löfven om Sahlins misstag?

Om S och eftervalsdebatten 2010
"Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan."
Ryck upp er!

(Några andra om s-kongressen idag: SvD, SvD, SvD, SvD,  Aftonbladet, Aftonbladet,  Expressen, Expressen,  GP, GP, Sydsvenskan, UNT, Ekot, Skånskan)

Flanellskjorta på!

Bäste bror!

Nu finns det en massa naiva ombud som vill stoppa vinster i välfärden. Arga är de, och de tror till och med att de kan vinna. Ni kommer väl ihåg hur vi brukar göra för att socialisera in dem i rätt kongresstämning?

1. Avdramatisera frågan. Säg att det viktiga är att komma ut och prata politik inför 2014. Säg det gärna med lätt höjda ögonbryn: "Jasså, ni engagerar er i det här? Själv engagerar jag mig i att vinna val/möta framtidens utmaningar/möten med vanliga människor på gator och torg." Låt dem inte tro att någonting står och faller med detta.

2. Säg att tillfället är illa valt. Lägg inte det här i Stefans knä nu. Tänk på Stefan. Och det är ju så nära valet. Vi ska diskutera politik, men inte nu. Kanske sedan. (Det är väl inte vårt fel att nån vaktmästare lagt kongresserna så att de alltid ligger året innan valet.)

3. Kindpussarna. Det är viktigt att kongressombuden välkomnas med bullriga skratt och ryggdunkar ute i korridorerna. Visa att vi i grund och botten är kompisar och tycker lika. Låt ingen tänka att solidariteten med nån gammal kissblöja är viktigare.

4. Sätt på flanellskjortan. Leta reda på något gammalt citat också. Hittar du inget av Branting, duger August Palm också. (Fråga Ylva, hon körde ju Palm förra gången.) Du behöver inte nödvändigtvis låta som Göran Greider, det viktiga är att visa att du är nere med arbetarrörelsen. Palm hade velat det här.

5. Dra en rolig historia. Återigen: avdramatisera. Vi har kul ihop här. Ingen lyssnar på en dysterputte. Skulle vi vilja folk ont med vilje? Herregud.

PS. Funkar ingenting annat, skicka beslutet någon annanstans. Alla är ändå lite trötta på fredag. Gå med på vad som helst, men skriv in ett jävligt snyggt undantag om att vi kan fortsätta göra hur vi vill ute i verkligheten. Huvudsaken är att det här blåser över och allt kan puttra på som vanligt igen.

(Låt stå! Gäller andra debatter också.)