Behandla Sverigedemokraterna som alla andra partier

Tidningen Vi kommer inte att skriva om Sverigedemokraterna "framöver", ett beslut som skapat en aning debatt och kommenterats bland annat av Vassa Eggen. Det publicistiska beslutet är bisarrt: inte ens om Jimmy Åkesson streakar på prinsessbröllopet, gör ett oväntat inhopp som radarpartner till Didier Drogba i fotbolls-VM och toppar det med att bränna ner Visby under Almedalsveckan kommer alltså Vi att vara intresserade? Jag har aldrig hört talas om en redaktör som på förhand bundit upp sig så reservationslöst - möjligen hittar man något motsvarande i socialdemokratiska partipressens ihjältigande av kommunister på 30- och 40-talet.

Nu tror jag i och för sig att Anneli Rogeman egentligen resonerar klokare än hon tar sig utrymme att förklara.

Sverigedemokraterna har i förhållande till sin storlek och sitt inflytande fått sjukligt stor uppmärksamhet de senaste åren. Medierna har en kärleksaffär med Sverigedemokraterna som är lätt att begripa: de har en enkel och kontroversiell agenda, tycks växa, tycks moderniseras, hotar att bli vågmästare - och dessutom finns det ett helt eget drama i hur partier och media ska förhålla sig till dem. Ska medierna behandla dem som alla andra? Svaret - som Vi, antar jag, reagerar mot - har hittills varit: ja, vi ska behandla dem som alla andra partier. Och så har man liksom glömt att SD inte sitter i riksdagen och inte ens varit särskilt nära att komma in. Det rimliga vore att behandla dem som alla andra partier utanför riksdagen: snålt som satan.

Men det kan man komma fram till genom löpande publicistiska beslut, inte genom en högtidlig bannbulla vars enda effekt är att Sverigedemokraterna kan påstå att de stoppas på förhand, genom en censurkomplott. På det sättet har Vi-redaktionen gjort fel.

Samma sak gäller egentligen de politiska partiernas inställning till debatt med SD: lägg av med alla särskilda principer - bemöt dem om ni stöter på dem, men ge dem inte uppmärksamhet genom att bjuda in dem. Det vill säga: bemöt dem på exakt samma sätt som ni bemöter vilket annat marginaliserat gäng som helst. Det är otänkbart att ni skulle vägra att svara på en fråga från Svensk Israelinformation på ett torgmöte. Det är lika otänkbart att ni skulle erbjuda dem att ha ett gemensamt torgmöte. Politiska partier har ingen skyldighet att uppmärksamma andra politiska partier. Aldrig någonsin. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra - det är en blodig tävling, för guds skull. Har alltid varit. Stora partier har alltid osynliggjort små partier tills dessa försvunnit eller lyckats etablera sig. Att "ta debatten" behöver inte betyda att man accepterar att ställa sig en TV-studio med Jimmy Åkesson, eftersom debatten ju i alla politiska sammanhang förs genom att föra ut politik. Det kan man göra på hundra andra sätt än att munhuggas i Aktuellt. Att "ta debatten" har tyärr också blivit liktydigt med att diskutera den Sverigedemokratiska problembilden, på deras planhalva. Det är det som gör att det klokaste slagordet som finns just nu är Ali Esbatis: vi måste "våga låta bli att ta debatten".

Ett problem i diskussionen om bemötandet av Sverigedemokraterna har varit att de som säger att man ska "behandla dem som andra partier" (vare sig det handlar om journalistisk eller debatt) i praktiken tycks mena att de ska behandlas som om de var ett väldigt relevant 25 procentsparti. Det jag menar är alltså snarare: behandla dem som exakt det lilla 2,9-procentsparti utanför riksdagen som de är.

Däremot ska Sverigedemokraternas väljare behandlas med stor respekt. Många gånger tycks det som om Mona Sahlin försöker övertyga Jimmy Åkesson om att han har fel. Men det är med hans väljare och potentiella sympatisörer som samtalet i praktiken förs - vanliga svenskar vars verklighetsbild man måste förstå och ta på allvar för att kunna påverka den. (Som med all annan politisk påverkan.) Det är därför högern borde förbjudas att diskutera med SD: ofta slutar det med någon slags välkammad, nyliberal mobbning av Sverigedemokraternas EU-motstånd, okunskap eller bristande respekt för riksdagens budgetregler. Man ger sig på Sverigedemokraternas vanlighet och folklighet istället för att attackera deras rasistiska problembild. Jimmy Åkesson skrattar hela vägen till valurnorna.

Och, slutligen: Sverigedemokraternas tyngsta draghjälp från medierna handlar inte om hur de framställs som parti. Det handlar om hur medierna i all annan rapportering gynnar Sverigedemokraternas agenda genom att etnifiera allting som överhuvudtaget kan etnifieras, "problematisera" islam, låta mörkhyade definiera "invandraren", aldrig tolka motsättningar i klasstermer och så vidare. I det perspektivet är inte det viktiga om Jimmy Åkesson står i en TV-studio en gång i halvåret eller inte.