Gnäll, gnäll, gnäll - Saab lever ju

Hur kritiserar man framgångsrikt en dundersuccé?

Ingen aning - och allt tyder på att det är mycket svårt. Jag är inte den ende som reagerat på Tomas Eneroths gnälliga kommentar till att Saab hittat en köpare. Psykologiskt är det lätt att förstå: Maud försöker sola sig i glansen från en affärsuppgörelse som hon inte lagt två strån i kors för att hjälpa fram. Samtidigt känner man sig plötsligt riktigt offside när man som kritisk opposition får ett fett "där ser ni att det gick bra" i ansiktet från regeringen. I det läget är det lätt att vilja rättfärdiga sin kritik i efterhand: vi hade rätt då, och allt det här braiga händer trots regeringens insats.

Men om man aldrig kan slå ifrån sig sina spontana känslor är man ingen bra politiker. 10 av 10 medborgare lär tycka att det är supergött att jobben i bilindustrin tycks bli kvar. Tidningarna är fyllda av leende industriarbetare, leende fackföreningsfolk, leende politiker, leende Trollhättebor. I det läget är det PR-mässigt självmord att gå ut och gnälla på regeringen. Bara navelskådare är idag intresserade av hur fan det gick till - faktum är att Saab kommer att finnas kvar. Den som i det läget börjar kverulera om hur det kunde ha gått och varför det nästan inte gick och varför det borde ha gått tidigare, den framstår bara som - gnällig.

Tips till Tomas Eneroth: le och skåla med alla andra, åtminstone just idag. Lita på att opinionen har uppfattat ditt engagemang för Saab under det gångna halvåret. Det räknas också. Nu är tigandets tid.

PS. Så här glatt kan man uttala sig, som Vänsterpartiet Trollhättan.