Moderaterna är ingen statlig myndighet

Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.

Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.

Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.

Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?

"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.

Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?

Konsekvens-mani

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.

Det var väl inte hela sanningen?

OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.

Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.

Minsann.

När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).

Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.

All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!