Återigen har en fackförbundsmedlem blivit utesluten på grund av engagemang i Sverigedemokraterna, den här gången från Transport. Inget konstigt med det. Facket är inte en del av statsapparaten: någon rätt till medlemskap finns inte. Nog är det märkligt att svenska medier uppfattar detta som så uppseendeväckande att det blir rubriker varje gång. Det vittnar om okunskap om vad facket är. Artiklarna är dock rätt bra reklam för facket – en påminnelse om att det är en idéburen rörelse, samlad kring en vision som inte alla delar.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
Andra om detta: ledare i Expressen.
Visar inlägg med etikett offentligiseringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett offentligiseringen. Visa alla inlägg
2012-03-29
2010-09-02
Moderaterna är ingen statlig myndighet
Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.
Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.
Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.
Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.
Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?
"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.
Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?
Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.
Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.
Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.
Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?
"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.
Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?
2010-07-13
Medborgare Nyström får en dålig idé
En medborgare Nyström, som har missat att läsa vad jag skrivit om att partier inte är offentliga institutioner, har nu polisanmält Moderaterna för deras provvalsfusk i Stockholm.
Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.
Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.
Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.
Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.
Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.
Medborgaren i fråga hänvisar till vallagen, men i vallagens inledningsparagraf står tydligt att lagen endast gäller genomförande av val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt Europaparlamentet.
Vallagen säger ingenting om hur kandidater ska ställas upp på listorna. Vad vallagen beträffar kan de lika gärna utses av bläckfisken Paul i sitt tyska akvarium.
Tro det eller ej, men just det faktum att staten inte reglerar det fria föreningslivet innebär att ett politiskt parti får se ut precis hur det vill. Om man vill, kan man fastställa kandidatlistor genom att auktionera ut platserna till högstbjudande.
Det demokratiska motståndet mot sådana vedervärdiga idéer ska inte bjudas genom juridiken, utan genom att svenska folket tar ställning i röstbåsen. Det är demokratiskt sunt att inte begränsa antalet deltagare redan innan tävlingen fått börja. De partier som för tillfället finns på insidan ska inte skapa regleringar, som inte fanns när de själva valdes in, för att hindra dom på utsidan från att ens utmana.
Låt alltså Moderaterna fuska bäst de vill. Från socialistiskt perspektiv är det bara välkommet att vi också kan konkurrera med en solidare demokratisyn.
2010-02-26
Offentligiseringsproblemet igen
Idén om att betrakta partierna som offentliga institutioner som jag argumenterade emot om häromdagen har uppenbarligen stöd av DN Debatt, och det är ju alltid ett tungt bevis för att den motsatta hållningen är den riktiga. (Vilket för övrigt redan Tage Erlander konstaterar i sina dagböcker för 1957.)
DN:s enda argument är:
Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.
En föregivet liberal tidning anser alltså att staten ska tvinga fram ett sådant "politiskt pris". Men är då väljarna alldeles bortglömda? Det politiska priset sätts på valdagen. Då avgöra väljarna själva om det är viktigt eller oviktigt att de vet exakt vilka snorrika företagare som stöder företagarpartierna. Varför är det viktigt att sätta det priset genom lagstiftning, annat än om man lider av något slags sjukligt omsorgsbegär om just de sittande sju riksdagspartierna?
Låt partierna själva avgöra om de är villiga att riskera väljarnas förtroende.
Någon bloggare skriver: "Väljarna har rätt att veta vilka särintressen som finansierar partierna." Nej: om väljarna är intresserade av det så bör de rösta på ett parti som redovisar sina bidrag öppet. Om de vill att deras favoritparti ska ändra sin policy bör de försöka förändra den som medlemmar. Varken väljare, politiker, journalister eller statsvetare ska ställa några krav på politiska organisationer. 99% av all lagstiftning kring "politik" idag handlar också om spelreglerna kring val - inte om kandidaterna eller partiorganisationerna. Juridiken är alltså fortfarande - Gud ske pris - långt ifrån den allmänna opinionen.
Men det är lätt att hitta på andra "krav" som väljarna skulle kunna anses ha rätt att ställa. Och det görs. I själva verket är det en stark trendspaning att vi inom 10-20 år även kommer att ha lagstiftning kring till exempel
-öppenhet om huruvida politiska kandidater är tidigare straffade
-om att man måste lämna sin plats som förtroendevald om man fälls i domstol
-offentlighet även åt partiinterna dokument och kommunikation
-detaljerad redovisning kring hur partierna använt sina partistöd
-"tjänstefel" även för förtroendevalda (d v s en ihopsmältning av synen på tjänstemän och politiker)
-att partierna måste acceptera vem som helst som medlem
Det är hit vi är på väg, och det är därför partistödsdiskussionen döljer en viktig principdebatt. Det finns två olika synsätt. Det dominerande synsättet (DN Debatt) är det patriarkala - "detta är bra och då ska det också gälla" - där man vill lägga det politiska livet till rätta. Det andra, här förträdda synsättet, kan å ena sidan ses som liberalt (åtskillnad mellan stat och organisationer) men också revolutionärt socialistiskt: "låt de borgerliga partierna ruttna i fred - vi har inget ansvar för att rycka upp dem moraliskt" - partierna ansvarar bara inför den klass de är det politiska uttrycket för. Det förvånar mig att så många vänsterdebattörer står på den första ståndpunkten.
DN:s enda argument är:
Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.
En föregivet liberal tidning anser alltså att staten ska tvinga fram ett sådant "politiskt pris". Men är då väljarna alldeles bortglömda? Det politiska priset sätts på valdagen. Då avgöra väljarna själva om det är viktigt eller oviktigt att de vet exakt vilka snorrika företagare som stöder företagarpartierna. Varför är det viktigt att sätta det priset genom lagstiftning, annat än om man lider av något slags sjukligt omsorgsbegär om just de sittande sju riksdagspartierna?
Låt partierna själva avgöra om de är villiga att riskera väljarnas förtroende.
Någon bloggare skriver: "Väljarna har rätt att veta vilka särintressen som finansierar partierna." Nej: om väljarna är intresserade av det så bör de rösta på ett parti som redovisar sina bidrag öppet. Om de vill att deras favoritparti ska ändra sin policy bör de försöka förändra den som medlemmar. Varken väljare, politiker, journalister eller statsvetare ska ställa några krav på politiska organisationer. 99% av all lagstiftning kring "politik" idag handlar också om spelreglerna kring val - inte om kandidaterna eller partiorganisationerna. Juridiken är alltså fortfarande - Gud ske pris - långt ifrån den allmänna opinionen.
Men det är lätt att hitta på andra "krav" som väljarna skulle kunna anses ha rätt att ställa. Och det görs. I själva verket är det en stark trendspaning att vi inom 10-20 år även kommer att ha lagstiftning kring till exempel
-öppenhet om huruvida politiska kandidater är tidigare straffade
-om att man måste lämna sin plats som förtroendevald om man fälls i domstol
-offentlighet även åt partiinterna dokument och kommunikation
-detaljerad redovisning kring hur partierna använt sina partistöd
-"tjänstefel" även för förtroendevalda (d v s en ihopsmältning av synen på tjänstemän och politiker)
-att partierna måste acceptera vem som helst som medlem
Det är hit vi är på väg, och det är därför partistödsdiskussionen döljer en viktig principdebatt. Det finns två olika synsätt. Det dominerande synsättet (DN Debatt) är det patriarkala - "detta är bra och då ska det också gälla" - där man vill lägga det politiska livet till rätta. Det andra, här förträdda synsättet, kan å ena sidan ses som liberalt (åtskillnad mellan stat och organisationer) men också revolutionärt socialistiskt: "låt de borgerliga partierna ruttna i fred - vi har inget ansvar för att rycka upp dem moraliskt" - partierna ansvarar bara inför den klass de är det politiska uttrycket för. Det förvånar mig att så många vänsterdebattörer står på den första ståndpunkten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)