Brett är bra, smalt är farligt

Miljöpartiet petar riksdagsledamöter som har gått emot partilinjen. "Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen", som Maria Ferm säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.

Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.

Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.

Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.

Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.

I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.

Västerbottenbesvikelse

Fler folkomröstningar är inte någon given vänsterlinje. Men om det nu finns ett system där omröstningar är rätt enkla att pressa fram via medborgarinitiativ, måste nog de styrande acceptera att vara lyhörda inför resultaten. Risken med att ställa upp egenpåhittade villkor för valdeltagande - som S och MP i Västerbotten - är annars att fler folkomröstningar bara leder till mer besvikelse och cynism. Syftet var väl det motsatta.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)

Hälften ansvar, hälften barrikad

Mp hotar bryta den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen. Det är inte första gången. Aldrig förut har ett politiskt parti klagat så på ett eget förhandlingsresultat. "Migrationspolitiken är inhuman", skrev ledande miljöpartister i Aftonbladet i höstas. Men klagandet och hoten om att bryta är säkert väl övervägda. Kärnväljarna får bilden av ett snällt parti på gränsen till vad de tål. Samtidigt kan prestigen i regeringssamarbetet bli politiskt kapital gentemot andra. Alltmedan "synnerligen ömmande omständigheter" fortsätter att finnas mest på pappret.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Miljöpartiets nya kläder

Miljöpartiets nya partiprogram flyttar ytterligare in mot mainstream. Drivkraften är uppenbart att fortsätta vädra ut lukten av proggkofta. På ett sätt är det retirerandet en sorglig bild av vilka samtal som går att föra utan att giljotineras av media idag. Men allt går MP:s väg just nu. Det känns märkligt att partiet så sent som 2002 behövde stödröster för att stanna i riksdagen. Framgångarna beror nog mer på en väl genomförd oppositionspolitik än att – som ibland påstås – partiet skulle gå särskilt i takt med den urbana medelklassen. MP gynnas också av ett svagt intresse för miljöfrågor: de andra partierna ser ingen trend att kapitalisera på. Men dör sälarna så kommer Folkpartiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 oktober)

Almedalstal: Det nöjda partiet

Åsa Romsons tal i Almedalen var ett tal från ett parti som inte är särskilt desperat. Med 9,5 i senaste Ipsos kunde Romson tvärtom kosta på sig att hålla ett ganska internt orienterat tal - det hade kunnat hållas på en partikongress - utan några nya idéer eller tydliga blinkningar i riktning mot nya väljargrupper.

Det kanske är förklaringen. Men det känns ändå vansinnigt att slösa bort 40 minuters total medieuppmärksamhet på att bara upprepa kända ställningstaganden. Ett sommartal ska vara personligt. Om det inte är personligt ska det åtminstone pröva några nya tankar. Om det inte prövar några nya tankar ska det åtminstone utveckla och förklara några grundläggande idéer på nya sätt (som Mona Sahlins fantastiska tal 2010). Och om det inte gör det ska det åtminstone komma med en nyhet.

Romson falerade på alla punkter. Dessutom till ackompanjemang av en direkt svag retorik, som bland annat illustrerade att det är bättre att läsa upp ett tal med säker hand från ett papper, än att snubbla på orden i ett inrepeterat tal.

Gimmicks som att lämna ett par symboliska glasögon till Fredrik Reinfeldt funkar inte heller. (Har någon sådan gimmick någonsin känts annat än ansträngd? Sluta ta med er prylar upp på scen!) Och plojen med Pär Holmgren blir politiskt märklig: menar Miljöpartiet att klimatfrågan inte är politisk? Och ska vi förstå det som att Miljöpartiet okritiskt bara upprepar vad enstaka experter och vetenskapsmän säger, utan någon politisk process däremellan? Politik är att värdera, väga samman och prioritera. Och ta ansvar för den valda vägen. Ska vi räkna det Holmgren sa som miljöpartiets linje, eller vad? Och ska vi i så fall rösta bort Holmgren 2014?

Miljöpartiets fiktiva guldsits

Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.

Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.

Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.

Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)

MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?

Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.

Moderaterna är ingen statlig myndighet

Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.

Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.

Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.

Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?

"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.

Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?