Teppanyakihällen var aldrig problemet

Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.

Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.

Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)

Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.

Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.

Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.

Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.

Och teppanyakihällen var aldrig problemet.