Varför är Moderaterna så dåliga?

Moderaterna borde ju egentligen ha förlorat makten redan 2010.

Men med finanskrisen rakade plötsligt förtroendet för regeringen i höjden (fastän OECD berömde facket och riksbanken lika mycket efteråt) och det höll dem kvar i Rosenbad.

De senaste två åren har dock Moderaterna varit i fritt fall, minus tio procentenheter. Som en jämförelse tappade Håkan Juholt fem, räknat från tillträdet till avgången. När kommer en ordentlig fördjupning om Moderatkrisen? Att Moderaternas medlemmar håller sig med bolsjevikisk partidisciplin – till skillnad från evigt självkritiska sossar – är ett systemfel i drevbranschen. Men lite kan vi väl få frossa i pilar som pekar nedåt? Varför flyr LO-gubbarna – det slogs ju upp stort när de kom, var det där med arbetarparti bara en dagslända?

Moderaterna gör verkligen maximal skada på alliansen just nu. De tappar massor av väljare till oppositionen samtidigt som de tar från alliansens småpartier, som därför hamnar farligt nära riksdagsspärren. Men Fredrik Reinfeldt är fortfarande populär (folk verkar älska dryg sarkasm i det här landet) och han slår Löfven i debatterna. Det, tillsammans med hejdlös anpassning till allt Socialdemokraterna gör, upprätthåller ett sken av slughet som åtminstone förblindar politiska journalister.

Det är som om ett parti som Schlingmann en gång rattat nog förmodligen gör rätt nu också, även om vi inte vet hur. Alternativet att de inte har en susning om vad de pysslar med vågar ingen riktigt tro på.

När Moderaterna säger att de ska sätta stopp för riskkapitalet, höja skatterna och bygga hyresrätter för vanligt folk är det lätt att tänka att de manövrerna kommer att vinna väljare i mitten och till vänster. Socialdemokraterna är ju så försiktiga när de formulerar sin agenda att det sällan är något problem för Moderaterna att lägga sig helt nära och desarmera den konflikt som S ville ha. Tanken är sedan att valet ska handla om något annat än välfärdspolitik, till exempel förtroende.

Men frågan är om inte Moderaternas kräftgång betyder att taktiken är feltänkt. Anpassning är granne med idéfattigdom och håglöshet. Det var genom att låta som sossar (jobben först), men inte genom att göra exakt som sossarna som man vann valet 2006. Istället tog man en strid om verklighetsbeskrivningen (utanförskapet). De grupper som nu sviker Moderaterna, främst arbetare som går till S eller SD, ser uppenbarligen inte en regering som har egna svar på missnöje och oro, utan en regering som bara rör på sig när oppositionen petar på den. Kanske kittlar det heller inte sinnena med en statsminister som säger att skillnaderna är små, att vi ska sänka ambitionsnivån och att visioner är farliga. Det kan funka efter en terrorattack eller i en finanskris. Men idag känns fyra år till med Moderaterna bara stentrist. Och hur långsamt och försiktigt man än har sänkt skatterna går det heller inte att komma undan det fakum att man till dags dato har – toksänkt dem. Därmed kan oppositionen använda ett av sina tacksammaste teman: välfärd mot skattesänkningar. Jobbpolitiken förlorar också i trovärdighet för varje vecka av massarbetslöshet som går.

På något sätt tycks det vara en politisk naturlag i Europa att regeringskraften bara räcker i två mandatperioder. Första perioden har man ett nytt program som man ivrigt börjar förverkliga och som kanske leder till ett omval. Men någonstans där glömmer regeringarna att sätta sig ned, analysera läget och göra om sig. Det har Fredrik Reinfeldt också glömt. Dessutom har han tillåtit en förödande brain drain. Utmaningen att göra om partiet och bryta Socialdemokraternas maktinnehav lockade de bästa. Förvaltandet har verkligen inte gjort det – var det en datingsajt hon kom från, kommunikationschefen?

Och då går det heller inte bättre än det gör.

(Ledare publicerad i Flamman 23 jan.)