Återigen har en fackförbundsmedlem blivit utesluten på grund av engagemang i Sverigedemokraterna, den här gången från Transport. Inget konstigt med det. Facket är inte en del av statsapparaten: någon rätt till medlemskap finns inte. Nog är det märkligt att svenska medier uppfattar detta som så uppseendeväckande att det blir rubriker varje gång. Det vittnar om okunskap om vad facket är. Artiklarna är dock rätt bra reklam för facket – en påminnelse om att det är en idéburen rörelse, samlad kring en vision som inte alla delar.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
Andra om detta: ledare i Expressen.
2012-03-29
Slagträet Kuba
Utrymmet för oppositionella på Kuba krympte 2011, enligt en ny oroande Amnestyrapport. DN:s ledarsida kommenterade nyheten genom att prata om – Lars Ohlys syn på Fidel Castro! Så där sorgligt är det nog: det kubanska förtrycket är bara intressant för svensk borgerlighet så länge det kan användas som inrikespolitiskt slagträ. Om det genuina engagemanget för demokrati var hälften så stort som ivern att förknippa Vänsterpartiet med diktatursvärmeri, kanske Sverige hade kunnat spela en större roll för en positiv utveckling på Kuba. Vanliga kubaners största problem är sannerligen inte gamla Lars Ohly-citat.
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
(Ledarstick publicerat i Flamman 29 mars)
2012-03-28
Bra, Försäkringskassan
"Nyheten" att man inte får jobba och ta ut ersättning för vård av sjukt barn (s k vobbande) samtidigt, är uppenbart vinklad så att man ska uppfatta Försäkringskassan som rigid och lite löjlig.
"Får man laga mat om man är hemma från jobbet som kock, när man vabbar?", ironiserade snabbt sosseriksdagsledamoten Eva-Lena Jansson på Twitter.
För det första är det inte Försäkringskassan som beslutat om reglerna, utan riksdagen. Det finns kanske exempel på andra frågor där Försäkringskassan är ansvarig för en konstig tolkning, men här har ju myndigheten bara gått ut med rak information om vad som gäller.
(Det saknas för övrigt inte politiskt ansvar i de fall där Försäkringskassan har gjort konstiga tolkningar: det är fortfarande riksdagen eller regeringen som har skapat otydliga regler, eller medvetet eller omedvetet lämnat utrymme för olika tolkningar. Det är jättebekvämt för en socialförsäkringsminister att i efterhand kunna säga "Nej, det var inte aaaalls så jag menade". Då skulle du har haft en vassare politisk styrning! Det finns inga oskyldiga regeringar, ever.)
Kommentarerna från Försäkringskassan i det här fallet är i själva verket en väldigt bra varning om vad som kommer hända på sikt om det icke tillåtna "vobbandet" blir utbrett. Varför skulle staten vilja finansiera hemifrånarbete? Arbetsgivarna klagar inte, det blir ju ren lönerabatt om de lyckas etablera en norm att man ska arbeta så mycket man hinner mellan snorsnytningarna och kräktorkningarna.
Stödet för försäkringen, och grunden för försäkringen, urholkas, precis som Försäkringskassan påpekar. Jasså, det går att arbeta samtidigt som man vårdar barn? Men varför ska vi då betala lönen för just de dagarna ur det gemensamma? Det ökande vobbandet är inte bara en börda för många tjänstemän, det riskerar också försäkringens överlevnad.
Ett av alliansens bästa trick ända sedan 2006 har varit att få folk att tro att det är Försäkringskassan som ställer till jävelskap för vanligt folk. Jag blir alltid lika beklämd när aktivt vänsterfolk faller in i myndighetsgnället och inte lyckas se politiken. Ska vi rösta bort Försäkringskassan, eller vad är målet?
"Får man laga mat om man är hemma från jobbet som kock, när man vabbar?", ironiserade snabbt sosseriksdagsledamoten Eva-Lena Jansson på Twitter.
För det första är det inte Försäkringskassan som beslutat om reglerna, utan riksdagen. Det finns kanske exempel på andra frågor där Försäkringskassan är ansvarig för en konstig tolkning, men här har ju myndigheten bara gått ut med rak information om vad som gäller.
(Det saknas för övrigt inte politiskt ansvar i de fall där Försäkringskassan har gjort konstiga tolkningar: det är fortfarande riksdagen eller regeringen som har skapat otydliga regler, eller medvetet eller omedvetet lämnat utrymme för olika tolkningar. Det är jättebekvämt för en socialförsäkringsminister att i efterhand kunna säga "Nej, det var inte aaaalls så jag menade". Då skulle du har haft en vassare politisk styrning! Det finns inga oskyldiga regeringar, ever.)
Kommentarerna från Försäkringskassan i det här fallet är i själva verket en väldigt bra varning om vad som kommer hända på sikt om det icke tillåtna "vobbandet" blir utbrett. Varför skulle staten vilja finansiera hemifrånarbete? Arbetsgivarna klagar inte, det blir ju ren lönerabatt om de lyckas etablera en norm att man ska arbeta så mycket man hinner mellan snorsnytningarna och kräktorkningarna.
Stödet för försäkringen, och grunden för försäkringen, urholkas, precis som Försäkringskassan påpekar. Jasså, det går att arbeta samtidigt som man vårdar barn? Men varför ska vi då betala lönen för just de dagarna ur det gemensamma? Det ökande vobbandet är inte bara en börda för många tjänstemän, det riskerar också försäkringens överlevnad.
Ett av alliansens bästa trick ända sedan 2006 har varit att få folk att tro att det är Försäkringskassan som ställer till jävelskap för vanligt folk. Jag blir alltid lika beklämd när aktivt vänsterfolk faller in i myndighetsgnället och inte lyckas se politiken. Ska vi rösta bort Försäkringskassan, eller vad är målet?
2012-03-22
Pacta sunt servanda
”Jag kommer att fullfölja avtalet”, säger Håkan Juholt om sin partiledarlön, som fortsätter rassla in även efter avgången.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”
Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.
Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.
För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.
Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.
2012-03-20
Skriva brev är fel - men vad är rätt?
Ilmar Reepalu har som representant för Malmösossarna skrivit brev tillsammans med Sverigedemokraterna, skriver Dagens Arena. Lika ofrånkomligt som det är att man ibland röstar likadant som SD, lika motbjudande är det att göra politiska utspel tillsammans med dem. Vänsterpartiet var snabbt på bollen och fördömde brevskrivandet.
Men vänta nu. Vänsterpartiet vet mycket väl att Ilmar Reepalu kommer att spotta ur sig sådana här grejer med jämna mellanrum. Varför har man inte, sedan förra gången det hände, tagit sig tid att utarbeta en alternativ strategi mot den grova brottsligheten i Malmö? Så hade man kunnat säga: "Det här är åt helvete, Ilmar", men också "Det här är det rätta svaret på brottsligheten". Att bara säga det första är inte att "göra politik" - det är bara att tillfredsställa sitt eget behov av radikalism. (För att pressa fram socialdemokratiska avståndstaganden är det antagligen helt kontraproduktivt.)
Och seriöst: från Vänsterpartiet förväntar jag mig en kriminalpolitik på en mycket vassare nivå än att miljonprogrammen ska rustas upp, som Christina Höj Larsen skriver i sitt pressmeddelande. Hela det sociala program som Höj Larsen beskriver är förstås helt nödvändigt för att dra undan mattan för brottsligheten på sikt. Men det behövs också handfasta, lokalt anpassade förslag idag, mot de kriminella organisationer som redan är etablerade. De ställer inte in verksamheten för att miljonprogrammen tilläggsisoleras.
Också lite märkligt att Vänsterpartiet ytterligare etnifierar frågan genom att låta den migrationspolitiska talespersonen göra utspelet. Man hade också kunnat välja att visa hur snett ute Reepalu är genom att faktiskt kommentera det som ett uselt försök till aktiv kriminalpolitik. Om vi bara pratar rasism när andra etnifierar brottsligheten, när ska vi då någonsin få tillfälle att lägga fram vår kriminalpolitik?
Med en egen strategi så slipper vi också det väljarresonemang som man kan befara går ungefär så här: Ja ja, de skäller på Ilmar, och det där kanske inte var så smart - men han försöker ju i alla fall göra något.
Uppdatering 21/3: Det finns faktiskt något som liknar en lokal strategi från Vänsterpartiet, presenterad bland annat i en debattartikel i Skånskan. Desto märkligare att göra utspel på riksnivå utan att ha koll på den. Riktigt så fattigt på konkret politik som i Höj Larsens pressmeddelande är tydligen inte partiet.
Men vänta nu. Vänsterpartiet vet mycket väl att Ilmar Reepalu kommer att spotta ur sig sådana här grejer med jämna mellanrum. Varför har man inte, sedan förra gången det hände, tagit sig tid att utarbeta en alternativ strategi mot den grova brottsligheten i Malmö? Så hade man kunnat säga: "Det här är åt helvete, Ilmar", men också "Det här är det rätta svaret på brottsligheten". Att bara säga det första är inte att "göra politik" - det är bara att tillfredsställa sitt eget behov av radikalism. (För att pressa fram socialdemokratiska avståndstaganden är det antagligen helt kontraproduktivt.)
Och seriöst: från Vänsterpartiet förväntar jag mig en kriminalpolitik på en mycket vassare nivå än att miljonprogrammen ska rustas upp, som Christina Höj Larsen skriver i sitt pressmeddelande. Hela det sociala program som Höj Larsen beskriver är förstås helt nödvändigt för att dra undan mattan för brottsligheten på sikt. Men det behövs också handfasta, lokalt anpassade förslag idag, mot de kriminella organisationer som redan är etablerade. De ställer inte in verksamheten för att miljonprogrammen tilläggsisoleras.
Också lite märkligt att Vänsterpartiet ytterligare etnifierar frågan genom att låta den migrationspolitiska talespersonen göra utspelet. Man hade också kunnat välja att visa hur snett ute Reepalu är genom att faktiskt kommentera det som ett uselt försök till aktiv kriminalpolitik. Om vi bara pratar rasism när andra etnifierar brottsligheten, när ska vi då någonsin få tillfälle att lägga fram vår kriminalpolitik?
Med en egen strategi så slipper vi också det väljarresonemang som man kan befara går ungefär så här: Ja ja, de skäller på Ilmar, och det där kanske inte var så smart - men han försöker ju i alla fall göra något.
Uppdatering 21/3: Det finns faktiskt något som liknar en lokal strategi från Vänsterpartiet, presenterad bland annat i en debattartikel i Skånskan. Desto märkligare att göra utspel på riksnivå utan att ha koll på den. Riktigt så fattigt på konkret politik som i Höj Larsens pressmeddelande är tydligen inte partiet.
2012-03-18
Tillbaka på ruta ett
Plötsligt visar det sig att hela hösten bara var en gigantisk parentes. Några förlorade månader som inte var formerande för den politiska situationen för fem öre, förutom att maktbalansen inom Socialdemokraterna ändrades.
Rödgrön majoritet i Sifo idag, ett ytterligare lyft för S och ned till 6,1 procent för Vänsterpartiet. Det vill säga: det fanns sedan länge ett utbrett missnöje med regeringens torftiga reformpolitik, misslyckande med jobben och alla privatiseringsskandaler. Förra våren ledde det till rödgrön majoritet och Juholt hade siffror som Löfven ännu inte tangerat. Drevet mot Juholt under hösten var ett mycket tillfälligt uppehåll i den opinionskantringen, och det har ännu en gång blivit bevisat att skandaler inte spelar någon roll på sikt. Väljare röstar politiskt, på partier som de tycker har det bästa programmet. Sossarnas återhämtning skulle ha kommit även med Juholt kvar som partiordförande, möjligen lite långsammare. Alla kommentatorer som tolkade in opinionsnedgången i ett 100-årigt perspektiv, industrisamhällets död, socialdemokratisk identitetskris etc - hade inte förstått politiska elementa.
För Vänsterpartiets del visade det sig att uppgången i december-januari bara var skingrade socialdemokrater som flydde massakern på Juholt, och inte så mycket en Sjöstedt-effekt. Men man kan se det positivt: Vänsterpartiet erbjöd, med den nya partiledningen på ingång, ett attraktivt alternativ för de som på kort sikt kände sig osäkra på sossarna. Och den som en gång har passerat spärren att svara "Vänsterpartiet" i en intervjuundersökning, är troligen närmare att gör det igen senare. Men nedgången för Vänsterpartiet visar återigen risken med att bara vara andrahandsalternativ när sossarna på olika sätt falerar, och det motsvarande behovet av att växa på egna meriter. Det kan handla om att erövra specifika sakfrågor under lång tid, läsa av trender bättre eller (allra helst) odla en egen socialistisk identitet (diskuterade det här.). Nu är det tillbaka till ritbordet och göra jobbet grundligt: de senaste månaderna har känslan i partiet varit att vi surfar in i 2014 på en fet räkmacka. Nu tror jag att vi återigen bör utgå från förra valresultatet, 5,6 procent, och bygga tålmodigt och långsiktigt för att överträffa det.
Rödgrön majoritet i Sifo idag, ett ytterligare lyft för S och ned till 6,1 procent för Vänsterpartiet. Det vill säga: det fanns sedan länge ett utbrett missnöje med regeringens torftiga reformpolitik, misslyckande med jobben och alla privatiseringsskandaler. Förra våren ledde det till rödgrön majoritet och Juholt hade siffror som Löfven ännu inte tangerat. Drevet mot Juholt under hösten var ett mycket tillfälligt uppehåll i den opinionskantringen, och det har ännu en gång blivit bevisat att skandaler inte spelar någon roll på sikt. Väljare röstar politiskt, på partier som de tycker har det bästa programmet. Sossarnas återhämtning skulle ha kommit även med Juholt kvar som partiordförande, möjligen lite långsammare. Alla kommentatorer som tolkade in opinionsnedgången i ett 100-årigt perspektiv, industrisamhällets död, socialdemokratisk identitetskris etc - hade inte förstått politiska elementa.
För Vänsterpartiets del visade det sig att uppgången i december-januari bara var skingrade socialdemokrater som flydde massakern på Juholt, och inte så mycket en Sjöstedt-effekt. Men man kan se det positivt: Vänsterpartiet erbjöd, med den nya partiledningen på ingång, ett attraktivt alternativ för de som på kort sikt kände sig osäkra på sossarna. Och den som en gång har passerat spärren att svara "Vänsterpartiet" i en intervjuundersökning, är troligen närmare att gör det igen senare. Men nedgången för Vänsterpartiet visar återigen risken med att bara vara andrahandsalternativ när sossarna på olika sätt falerar, och det motsvarande behovet av att växa på egna meriter. Det kan handla om att erövra specifika sakfrågor under lång tid, läsa av trender bättre eller (allra helst) odla en egen socialistisk identitet (diskuterade det här.). Nu är det tillbaka till ritbordet och göra jobbet grundligt: de senaste månaderna har känslan i partiet varit att vi surfar in i 2014 på en fet räkmacka. Nu tror jag att vi återigen bör utgå från förra valresultatet, 5,6 procent, och bygga tålmodigt och långsiktigt för att överträffa det.
2012-03-17
Äntligen humor som sparkar nedåt
Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s "Partaj" igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga! Tänk att de inte väljer att vara coolt distanserade istället, lite som en 38-årig ironisk komiker från Stockholm.
(Slut ironi.)
Skulle aldrig ha brytt mig om jag inte åkt förbi de förbannade reklamaffischerna för "Partaj" i tunnelbanan varje dag. Det är lite konstigt: min första egna tanke om unga modebloggerskor är också irritation över att de inte gör något vettigare. Men när någon annan vill att vi ska skratta åt dem blir det så tydligt att det är en sånt jäkla angrepp på tjejer i allmänhet och i synnerhet på tjejer som är "smaklösa" på ett sånt där överdrivet arbetarklassvis: lite för intresserade av sina bröst och lite för förtjusta i att rita hjärtan och skriva gulliga saker.
Hädanefter kommer jag att skicka en jävla fatwa på alla som ger sig på unga tjejers rätt att rita hjärtan och skriva "kjamiz". Hade jag varit kvinna hade jag proklamerat omedelbart och oinskränkt systerskap med alla bloggande tonårstjejer.
(Nej, jag tycker inte att Christine Meltzers figur bara är en satir på bloggerskor över 18 år. Bloggandet är massivt bland unga tjejer redan från 14-15-årsåldern. Inte sällan handlar det om relationer, mode och utseende.)
Även om man inte går så långt att man ser det som en maktstrategi att starta en blogg - för att få uttrycka sig fritt och i fred för en gångs skull - utan faktiskt tycker att unga tjejer borde ägna sig åt mer uppbyggliga fritidsaktiviteter, så kan man i så fall se till att bygga sådana alternativa aktiviteter, inte hacka på vad tjejerna gör idag. Över hälften av alla 12-15-åriga tjejer läser bloggar dagligen, drygt en tredjedel av 16-25-åringarna. Det gör det till en extremt könad aktivitet - pojkar och män är inte i närheten av lika intresserade. Låt oss skratta åt deras inåtvända sociala medier-fientlighet istället. Eller så kanske det inte är så fräscht att skratta åt barn över huvud taget?
(Slut ironi.)
Skulle aldrig ha brytt mig om jag inte åkt förbi de förbannade reklamaffischerna för "Partaj" i tunnelbanan varje dag. Det är lite konstigt: min första egna tanke om unga modebloggerskor är också irritation över att de inte gör något vettigare. Men när någon annan vill att vi ska skratta åt dem blir det så tydligt att det är en sånt jäkla angrepp på tjejer i allmänhet och i synnerhet på tjejer som är "smaklösa" på ett sånt där överdrivet arbetarklassvis: lite för intresserade av sina bröst och lite för förtjusta i att rita hjärtan och skriva gulliga saker.
Hädanefter kommer jag att skicka en jävla fatwa på alla som ger sig på unga tjejers rätt att rita hjärtan och skriva "kjamiz". Hade jag varit kvinna hade jag proklamerat omedelbart och oinskränkt systerskap med alla bloggande tonårstjejer.
(Nej, jag tycker inte att Christine Meltzers figur bara är en satir på bloggerskor över 18 år. Bloggandet är massivt bland unga tjejer redan från 14-15-årsåldern. Inte sällan handlar det om relationer, mode och utseende.)
Även om man inte går så långt att man ser det som en maktstrategi att starta en blogg - för att få uttrycka sig fritt och i fred för en gångs skull - utan faktiskt tycker att unga tjejer borde ägna sig åt mer uppbyggliga fritidsaktiviteter, så kan man i så fall se till att bygga sådana alternativa aktiviteter, inte hacka på vad tjejerna gör idag. Över hälften av alla 12-15-åriga tjejer läser bloggar dagligen, drygt en tredjedel av 16-25-åringarna. Det gör det till en extremt könad aktivitet - pojkar och män är inte i närheten av lika intresserade. Låt oss skratta åt deras inåtvända sociala medier-fientlighet istället. Eller så kanske det inte är så fräscht att skratta åt barn över huvud taget?
2012-03-15
Högersosse strikes back
Söndagens Agenda och intervjun med Magdalena Andersson var ingen rolig upplevelse. 90-talet var tillbaka med besked - hon drog till och med samma historia om golgatavandringarna bland långivarna på Wall Street som Göran Persson brukade göra. (Vi andra tycker att det var jättebra att ni fick fortsätta låna pengar, men vi kanske inte tycker riktigt lika synd om er som ni själva gör.)
Men det är mycket möjligt att sossarna på kort sikt kan vinna på en s k "kompetent" ekonomisk-politisk talesman. Man kan till och med vinna ett och annat val med högerfalangen rattandes den ekonomiska politiken - det är ju fullt görligt för menlösa vänster-mittenpartier att vinna val. Men man kommer inte att lyckas uppnå några av arbetarrörelsens klassiska mål: ökad jämlikhet eller full sysselsättning.
Om man strävar efter annorlunda mål än sin politiska motståndare måste man ha annorlunda redskap, metoder. Man kan inte prata och hoppas fram annorlunda resultat av samma passiva normpolitik. Magdalena Andersson har pratat om högre tillväxt och bättre företagsklimat om S vinner valet 2014. Men hon har inte presenterat någon specifikt socialdemokratisk metod för väljarna att ta ställning till: huruvida vi tror på Anderssons eller Borgs politik reduceras till en fråga om vem vi tycker brinner mest för den där tillväxten.
Det första, lätt tragiska, beskedet i Agenda var att Socialdemokraterna är lika uppfyllda som regeringen med utbudssidan av arbetsmarknaden: det är kvaliteten på arbetskraften som är orsak till arbetslösheten. I regeringens fall handlar det om att de arbetslösa är för dåliga på att söka jobb eller har för höga löner. För Magdalena Andersson om att ungdomarna, i det här fallet, är för dåligt utbildade. Med bättre betyg och fler kompletta examina skulle ungdomsarbetslösheten minska.
(Egentligen säger regeringen och Andersson samma sak: från företagens sida handlar det om vad man kan få ut per arbetad timme, och det är egalt om det sker via lägre löner eller en mer produktiv arbetskraft, vilket i teorin skulle bli resultatet av mer utbildning. Sossarnas variant är förstås bättre ur löntagarnas synvinkel.)
Men det skulle inte ha en gnutta betydelse ifall samtliga arbetssökande ungdomar hade examen från Harvard: antalet lediga jobb skulle ju inte öka för det. Om det inte finns något behov av arbetskraft ute i företagen, spelar utbildningsnivån hos de arbetslösa ingen roll. Varje enskild arbetslös med bättre utbildning blir förstås kvalificerad för fler jobb, men sammanlagt skulle fortfarande inte 55 000 lediga platser räcka till för 155 000 arbetslösa ungdomar.
Idén om utbildning som arbetsskapande (liksom idén om lägre löner som arbetsskapande) bygger på att företagen i varje givet läge är beredda att expandera, bara arbetskraften blir tillräckligt billig eller produktiv för att det ska löna sig att öka produktionen. Om de inte expanderar - till exempel därför att det inte finns någon efterfrågan på ökad produktion - blir sänkta arbetskraftskostnader bara en villkorslös rabatt. Och utbildning riskerar att bli oanvänd och föråldrad utan att ha kommit till användning.
Visst kan man göra arbetskraften mer attraktiv både på borgerligt vis och sosse-vis, men det har ingen effekt om man inte samtidigt ser till att företagen verkligen bygger ut. Det gör man genom att underlätta investeringar, öka efterfrågan varaktigt och få företagen att se positivt på framtiden. Först då kan de uppträda som de där flexibla dragspelen som nationalekonomisk teori förutsätter.
Icke-sambandet mellan utbildningsnivå och ungdomsarbetslöshet syntes väl tydligast i slutet av 80-talet, när den öppna arbetslösheten var nere under 2 procent och vem som helst (nästan) kunde hoppa av efter 9:an och börja jobba istället för att gå gymnasiet. Lyssnar man på Magdalena Andersson borde det ha varit omöjligt: dåligt utbildade ungdomar är arbetslösa ungdomar. Men behovet var så stort att det inte spelade någon roll om man hade bra betyg eller inte.
Slutet av 80-talet visar också att ungdomsarbetslösheten alltid bara är en svans på den allmänna arbetslösheten, den är inget fenomen i sig som har egna, särskilda orsaker. Är det låg efterfrågan på arbetskraft så kommer ungdomar in sist. De är bara sist i kön, inget märkvärdigare. Det finns ingen osynlig gräns mellan den siste vuxne och den förste ungdomen i kön, som gör att arbetsgivare vägrar att börja plocka av ungdomarna. På precis samma sätt är det med handikappade, invandrare, psykiskt sjuka: vi kan försöka fixa och dona med en massa särskilda insatser - på sikt är det bara full sysselsättning som tvingar företagen att till slut börja plocka ur de icke-attraktiva grupperna längst bak i kön.
Det är en helt annan sak att utbildning är viktigt på sikt (för att det kan skapa en mer konkurrenskraftig industri och se till att vi organiserar välfärden smartare), och att det är viktigt för att ta bort flaskhalsar i specifika sektorer när ekonomin är het. Men det kommer inte att minska ungdomsarbetslösheten efter en valseger 2014 - vilket är politiskt helt nödvändigt.
Det andra trista beskedet i Agenda var väl egentligen inget besked utan bara ett ovanligt uppgivet argument: Socialdemokraterna kommer inte att ta bort något jobbskatteavdrag eftersom folk redan "inrättat sina privatekonomier" efter dem.
Folk kommer väl alltid att "inrätta sina privatekonomier" efter en skattesänkning? Det låter som ett ganska lågt krav för att de ska få vara kvar. Eller, med andra ord: sossarna kommer bara att ta tillbaka de skattesänkningar som väljarna hatar och vägrar att inrätta sina privatekonomier efter. (Skulle man kunna få något exempel på någon sådan...?)
Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?
Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.
Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?
Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:
Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?
Högersocialdemokrati skulle inte göra mig hälften så förtvivlad om det åtminstone var en politisk linje, en sammanhållen idé. Men det är ju bara räddhågsen anpassning till europeisk mainstream, ängsligt sneglande, feghet och dåligt självförtroende. Tänk, vackra tanke, om högersocialdemokrati hade en idé om ett skattetryck - kanske en hel del lägre än idag - och sedan höll fast vid det skattetrycket, försvarade det, återställde när borgarna sänkte, var stolta över sin modell. Det skulle gå att respektera. En politisk linje kan man alltid respektera, hur den än läggs. Idag pratar S en sak, gör en annan, vill en tredje och vågade aldrig fundera på en fjärde.
Men det är mycket möjligt att sossarna på kort sikt kan vinna på en s k "kompetent" ekonomisk-politisk talesman. Man kan till och med vinna ett och annat val med högerfalangen rattandes den ekonomiska politiken - det är ju fullt görligt för menlösa vänster-mittenpartier att vinna val. Men man kommer inte att lyckas uppnå några av arbetarrörelsens klassiska mål: ökad jämlikhet eller full sysselsättning.
Om man strävar efter annorlunda mål än sin politiska motståndare måste man ha annorlunda redskap, metoder. Man kan inte prata och hoppas fram annorlunda resultat av samma passiva normpolitik. Magdalena Andersson har pratat om högre tillväxt och bättre företagsklimat om S vinner valet 2014. Men hon har inte presenterat någon specifikt socialdemokratisk metod för väljarna att ta ställning till: huruvida vi tror på Anderssons eller Borgs politik reduceras till en fråga om vem vi tycker brinner mest för den där tillväxten.
Det första, lätt tragiska, beskedet i Agenda var att Socialdemokraterna är lika uppfyllda som regeringen med utbudssidan av arbetsmarknaden: det är kvaliteten på arbetskraften som är orsak till arbetslösheten. I regeringens fall handlar det om att de arbetslösa är för dåliga på att söka jobb eller har för höga löner. För Magdalena Andersson om att ungdomarna, i det här fallet, är för dåligt utbildade. Med bättre betyg och fler kompletta examina skulle ungdomsarbetslösheten minska.
(Egentligen säger regeringen och Andersson samma sak: från företagens sida handlar det om vad man kan få ut per arbetad timme, och det är egalt om det sker via lägre löner eller en mer produktiv arbetskraft, vilket i teorin skulle bli resultatet av mer utbildning. Sossarnas variant är förstås bättre ur löntagarnas synvinkel.)
Men det skulle inte ha en gnutta betydelse ifall samtliga arbetssökande ungdomar hade examen från Harvard: antalet lediga jobb skulle ju inte öka för det. Om det inte finns något behov av arbetskraft ute i företagen, spelar utbildningsnivån hos de arbetslösa ingen roll. Varje enskild arbetslös med bättre utbildning blir förstås kvalificerad för fler jobb, men sammanlagt skulle fortfarande inte 55 000 lediga platser räcka till för 155 000 arbetslösa ungdomar.
Idén om utbildning som arbetsskapande (liksom idén om lägre löner som arbetsskapande) bygger på att företagen i varje givet läge är beredda att expandera, bara arbetskraften blir tillräckligt billig eller produktiv för att det ska löna sig att öka produktionen. Om de inte expanderar - till exempel därför att det inte finns någon efterfrågan på ökad produktion - blir sänkta arbetskraftskostnader bara en villkorslös rabatt. Och utbildning riskerar att bli oanvänd och föråldrad utan att ha kommit till användning.
Visst kan man göra arbetskraften mer attraktiv både på borgerligt vis och sosse-vis, men det har ingen effekt om man inte samtidigt ser till att företagen verkligen bygger ut. Det gör man genom att underlätta investeringar, öka efterfrågan varaktigt och få företagen att se positivt på framtiden. Först då kan de uppträda som de där flexibla dragspelen som nationalekonomisk teori förutsätter.
Icke-sambandet mellan utbildningsnivå och ungdomsarbetslöshet syntes väl tydligast i slutet av 80-talet, när den öppna arbetslösheten var nere under 2 procent och vem som helst (nästan) kunde hoppa av efter 9:an och börja jobba istället för att gå gymnasiet. Lyssnar man på Magdalena Andersson borde det ha varit omöjligt: dåligt utbildade ungdomar är arbetslösa ungdomar. Men behovet var så stort att det inte spelade någon roll om man hade bra betyg eller inte.
Slutet av 80-talet visar också att ungdomsarbetslösheten alltid bara är en svans på den allmänna arbetslösheten, den är inget fenomen i sig som har egna, särskilda orsaker. Är det låg efterfrågan på arbetskraft så kommer ungdomar in sist. De är bara sist i kön, inget märkvärdigare. Det finns ingen osynlig gräns mellan den siste vuxne och den förste ungdomen i kön, som gör att arbetsgivare vägrar att börja plocka av ungdomarna. På precis samma sätt är det med handikappade, invandrare, psykiskt sjuka: vi kan försöka fixa och dona med en massa särskilda insatser - på sikt är det bara full sysselsättning som tvingar företagen att till slut börja plocka ur de icke-attraktiva grupperna längst bak i kön.
Det är en helt annan sak att utbildning är viktigt på sikt (för att det kan skapa en mer konkurrenskraftig industri och se till att vi organiserar välfärden smartare), och att det är viktigt för att ta bort flaskhalsar i specifika sektorer när ekonomin är het. Men det kommer inte att minska ungdomsarbetslösheten efter en valseger 2014 - vilket är politiskt helt nödvändigt.
Det andra trista beskedet i Agenda var väl egentligen inget besked utan bara ett ovanligt uppgivet argument: Socialdemokraterna kommer inte att ta bort något jobbskatteavdrag eftersom folk redan "inrättat sina privatekonomier" efter dem.
Folk kommer väl alltid att "inrätta sina privatekonomier" efter en skattesänkning? Det låter som ett ganska lågt krav för att de ska få vara kvar. Eller, med andra ord: sossarna kommer bara att ta tillbaka de skattesänkningar som väljarna hatar och vägrar att inrätta sina privatekonomier efter. (Skulle man kunna få något exempel på någon sådan...?)
Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?
Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.
Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?
Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:
Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?
Högersocialdemokrati skulle inte göra mig hälften så förtvivlad om det åtminstone var en politisk linje, en sammanhållen idé. Men det är ju bara räddhågsen anpassning till europeisk mainstream, ängsligt sneglande, feghet och dåligt självförtroende. Tänk, vackra tanke, om högersocialdemokrati hade en idé om ett skattetryck - kanske en hel del lägre än idag - och sedan höll fast vid det skattetrycket, försvarade det, återställde när borgarna sänkte, var stolta över sin modell. Det skulle gå att respektera. En politisk linje kan man alltid respektera, hur den än läggs. Idag pratar S en sak, gör en annan, vill en tredje och vågade aldrig fundera på en fjärde.
2012-03-13
Imponerad av sossarna
Betongpartiet, den stalinistiska kolossen, det maktfullkomliga Socialdemokraterna ökar sitt försprång när det gäller medlemsinflytande med en ny e-postpanel. Det låter enkelt och det är hur coolt som helst att 7 000 redan deltar. Förutom att det förmodligen är direkt användbart, ökar det förstås medlemmarnas känsla av delaktighet. Det blir också lättare för partiledningen att försvara användandet av externa fokusgrupper och paneler när man kan säga att man också lyssnar aktivt inåt.
Vänsterpartiet borde kunna kopiera en del av sossarnas arbete med medlemsinflytande och -information. En mig närstående socialdemokrat får inte bara rösta direkt hemifrån när det ska väljas kongressombud, hon får också snabb information via sms och e-post när det händer snabba saker i partiet - som under turbulensen kring partiledarbytet. Hon bjuds också in att delta i rådslag och remisser direkt som privatperson, nu senast kom möjligheten att lämna synpunkter på den framtida organisationen.
Kanske skulle också Vänsterpartiet kunna erbjuda en större känsla av delaktighet även hos de som inte regelbundet går på möten: vår interndemokrati bygger till stor del på att vi träffas fysiskt. Det finns fördelar med det också. Men jag gillar känslan som sossemedlemmarna får: du är viktig, här får du veta, säg vad du tycker. Bland mycket annat är det ett bra sätt att behålla en aktiv relation även till de som inte hinner springa på möten.
Vänsterpartiet borde kunna kopiera en del av sossarnas arbete med medlemsinflytande och -information. En mig närstående socialdemokrat får inte bara rösta direkt hemifrån när det ska väljas kongressombud, hon får också snabb information via sms och e-post när det händer snabba saker i partiet - som under turbulensen kring partiledarbytet. Hon bjuds också in att delta i rådslag och remisser direkt som privatperson, nu senast kom möjligheten att lämna synpunkter på den framtida organisationen.
Kanske skulle också Vänsterpartiet kunna erbjuda en större känsla av delaktighet även hos de som inte regelbundet går på möten: vår interndemokrati bygger till stor del på att vi träffas fysiskt. Det finns fördelar med det också. Men jag gillar känslan som sossemedlemmarna får: du är viktig, här får du veta, säg vad du tycker. Bland mycket annat är det ett bra sätt att behålla en aktiv relation även till de som inte hinner springa på möten.
Odla lokalpatriotismen i Vänsterpartiet
På lokala vänsterpartiföreningens årsmöte i helgen var Anna Herdy och Nooshi Dadgostar inbjudna för att hålla ett kort föredrag om partiets majoritetssamverkan i Botkyrka. Själva inbjudan är helt rätt tänkt: partiet borde jobba mer aktivt med "skyltfönster". Alla politiska småpartier måste ha någon typ av metod för att visa sin regeringsduglighet och förmåga att leverera resultat: att visa upp ställen där man redan styr framgångsrikt är ett bra sätt. Vänsterpartiet har varit lite dåligt på det. Säkert eftersom den pragmatism och/eller egensinnighet som har fört partiet till makten i Norberg, Degerfors, Södertälje eller Fagersta samtidigt har varit politiskt svårsmält för partiledningen. (För mig också, ibland. Men man kan inte betrakta all partiverksamhet genom ett idéraster. Enastående valframgångar är enastående valframgångar, och är värdefulla i sig.)
Kontakter mellan maktlösa Vänsterpartiorganisationer och de som sitter vid makten är också viktiga för att hålla de maktlösa uppdaterade med vilka reella problem som en ansvarstagande majoritet måste ta tag i. I en helt oppositionell rörelse, utan kontakt med makten, finns det alltid en risk att man svävar ut i obetänksam populism eller drabbas av oförmåga att prioritera, ovana att leda eller bekvämlighet med outsiderrollen.
Detta var en inledande parentes. Det jag egentligen skulle skriva var att det finns en liten pusselbit i Vänsterpartiet Botkyrkas kommunikationsarbete som jag tycker är skitbra. Den som följer Anna Herdy på Twitter har sett det: lokalpatriotismen. Många tweets handlar förstås om rödgrönt reformarbete, men en icke obetydlig del är bara skryt om hur bra Botkyrka är - ren ambassadörsverksamhet. Jag vet inte om detta präglar Botkyrkavänsterns kommunikation i stort, men jag tror att det är rätt tänkt, för jag känner igen stilen från de orter där Vänsterpartiet är riktigt stora och starka. Folk i allmänhet är stolta över sina hemtrakter. Det är inte fel om det märks att det lokala vänsterpartiet också är det. (Också i opposition.)
Vi tillåter oss alltför sällan en sådan lokalpatriotism eftersom vår marxistiska instinkt handlar om att uppmärksamma det som skiljer - konflikterna, klassintressena - snarare än det som förenar. Fast Sven Linderot gav ju tillåtelse redan på 40-talet: "Man kan älska Sverige utan att älska Enskilda Banken". Står man stadigt i sin marxism känns det ganska ofarligt att ibland betona det gemensamma. Dessutom handlar faktiskt det lokala ledarskapet om att lyfta fram lokalsamhällets intressen gentemot andra svenska kommuner, investerare, besökare, staten etc. Det ska Vänsterpartiet vara minst lika bra på som andra partier.
Och om man är ute efter att leva efter kommunikationsstrategin om ett "gladare vänsterparti" - som ju kan bli lite tillkämpad om man tolkar den alltför ytligt - är den glada lokalpatriotism som Botkyrkavänstern representerar en bra förebild.
Kontakter mellan maktlösa Vänsterpartiorganisationer och de som sitter vid makten är också viktiga för att hålla de maktlösa uppdaterade med vilka reella problem som en ansvarstagande majoritet måste ta tag i. I en helt oppositionell rörelse, utan kontakt med makten, finns det alltid en risk att man svävar ut i obetänksam populism eller drabbas av oförmåga att prioritera, ovana att leda eller bekvämlighet med outsiderrollen.
Detta var en inledande parentes. Det jag egentligen skulle skriva var att det finns en liten pusselbit i Vänsterpartiet Botkyrkas kommunikationsarbete som jag tycker är skitbra. Den som följer Anna Herdy på Twitter har sett det: lokalpatriotismen. Många tweets handlar förstås om rödgrönt reformarbete, men en icke obetydlig del är bara skryt om hur bra Botkyrka är - ren ambassadörsverksamhet. Jag vet inte om detta präglar Botkyrkavänsterns kommunikation i stort, men jag tror att det är rätt tänkt, för jag känner igen stilen från de orter där Vänsterpartiet är riktigt stora och starka. Folk i allmänhet är stolta över sina hemtrakter. Det är inte fel om det märks att det lokala vänsterpartiet också är det. (Också i opposition.)
Vi tillåter oss alltför sällan en sådan lokalpatriotism eftersom vår marxistiska instinkt handlar om att uppmärksamma det som skiljer - konflikterna, klassintressena - snarare än det som förenar. Fast Sven Linderot gav ju tillåtelse redan på 40-talet: "Man kan älska Sverige utan att älska Enskilda Banken". Står man stadigt i sin marxism känns det ganska ofarligt att ibland betona det gemensamma. Dessutom handlar faktiskt det lokala ledarskapet om att lyfta fram lokalsamhällets intressen gentemot andra svenska kommuner, investerare, besökare, staten etc. Det ska Vänsterpartiet vara minst lika bra på som andra partier.
Och om man är ute efter att leva efter kommunikationsstrategin om ett "gladare vänsterparti" - som ju kan bli lite tillkämpad om man tolkar den alltför ytligt - är den glada lokalpatriotism som Botkyrkavänstern representerar en bra förebild.
2012-03-05
Icke-linjen
Sossarnas nya linje om vinstdrivande företag inom välfärden blev att kommunerna får välja om de vill tillåta vinst eller inte. Det är logiskt. Partiet har ju kongressbeslut på att det är egalt vem som är utförare. Internt kallas detta att ha ”lämnat 90-talsdebatten”, och är ett tecken på stor mognad. Men med parollen om att endast kvaliteten spelar roll blir Socialdemokraterna nu omsprungna till vänster av Folkpartiet, som med sitt förslag om säljförbud för ägare av friskolor faktiskt attackerar just de privata ägarnas drivkrafter. En valrörelse 2014 där borgarna uppfattas som skarpare på det området blir outhärdlig.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
PS. Mikael Damberg står bakom Folkpartiets förslag och säger sig ha föreslagit samma sak tidigare. Att ha politiska förslag som går alla spårlöst förbi - eftersom man inte driver dem - är dock långt ifrån att ha en skarp politisk linje.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
PS. Mikael Damberg står bakom Folkpartiets förslag och säger sig ha föreslagit samma sak tidigare. Att ha politiska förslag som går alla spårlöst förbi - eftersom man inte driver dem - är dock långt ifrån att ha en skarp politisk linje.
Bara göra sitt jobb
Arbetsgivarnas ockupation av våra privatliv hårdnar. Kontroll av vad man skriver på nätet, påtvingad hälsosamhet, tillgänglighet på semestern, krav på ett glatt humör – allting hänger ihop och är bevis på att företagen inte låter kontrollen glida dem ur händerna bara för att vi ställer om till ett kunskapssamhälle. Så drömde vi ju på 80-talet: om ökad frihet när tankekraften blev viktigare än maskiner. Det sorgliga är att offentliga arbetsgivare inte är ett dugg bättre. Att insistera på att bara göra sitt jobb – det är idag en närmast revolutionär handling.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
Den ovetande feministen
Kanske är Pär Ströms antifeminism bara kvinnohat med korrekt meningsbyggnad. Om han faktiskt tror på sina åsikter så bygger de på grova missuppfattningar om feminism. Ström har ju rätt ibland, utan att förstå det. När han bloggar om asbestoffer som saknar kön i en tidningstext, gör han samma påpekande som en feminist skulle göra: män har inget kön, de är människan, de icke-avvikande. När han blir arg på principen ”kvinnor och barn först” vid fartygsolyckor är det en träffande kritik: kvinnor behöver inte tas om hand. I sådana inlägg tror Ström att han ger feminismen dödsstötar, när han egentligen bygger den. Det är lite sött. Men visar också på ett behov av mer feministisk folkbildning.
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 1 mars.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)