Högersosse strikes back

Söndagens Agenda och intervjun med Magdalena Andersson var ingen rolig upplevelse. 90-talet var tillbaka med besked - hon drog till och med samma historia om golgatavandringarna bland långivarna på Wall Street som Göran Persson brukade göra. (Vi andra tycker att det var jättebra att ni fick fortsätta låna pengar, men vi kanske inte tycker riktigt lika synd om er som ni själva gör.)

Men det är mycket möjligt att sossarna på kort sikt kan vinna på en s k "kompetent" ekonomisk-politisk talesman. Man kan till och med vinna ett och annat val med högerfalangen rattandes den ekonomiska politiken - det är ju fullt görligt för menlösa vänster-mittenpartier att vinna val. Men man kommer inte att lyckas uppnå några av arbetarrörelsens klassiska mål: ökad jämlikhet eller full sysselsättning.

Om man strävar efter annorlunda mål än sin politiska motståndare måste man ha annorlunda redskap, metoder. Man kan inte prata och hoppas fram annorlunda resultat av samma passiva normpolitik. Magdalena Andersson har pratat om högre tillväxt och bättre företagsklimat om S vinner valet 2014. Men hon har inte presenterat någon specifikt socialdemokratisk metod för väljarna att ta ställning till: huruvida vi tror på Anderssons eller Borgs politik reduceras till en fråga om vem vi tycker brinner mest för den där tillväxten.

Det första, lätt tragiska, beskedet i Agenda var att Socialdemokraterna är lika uppfyllda som regeringen med utbudssidan av arbetsmarknaden: det är kvaliteten på arbetskraften som är orsak till arbetslösheten. I regeringens fall handlar det om att de arbetslösa är för dåliga på att söka jobb eller har för höga löner. För Magdalena Andersson om att ungdomarna, i det här fallet, är för dåligt utbildade. Med bättre betyg och fler kompletta examina skulle ungdomsarbetslösheten minska.

(Egentligen säger regeringen och Andersson samma sak: från företagens sida handlar det om vad man kan få ut per arbetad timme, och det är egalt om det sker via lägre löner eller en mer produktiv arbetskraft, vilket i teorin skulle bli resultatet av mer utbildning. Sossarnas variant är förstås bättre ur löntagarnas synvinkel.)

Men det skulle inte ha en gnutta betydelse ifall samtliga arbetssökande ungdomar hade examen från Harvard: antalet lediga jobb skulle ju inte öka för det. Om det inte finns något behov av arbetskraft ute i företagen, spelar utbildningsnivån hos de arbetslösa ingen roll. Varje enskild arbetslös med bättre utbildning blir förstås kvalificerad för fler jobb, men sammanlagt skulle fortfarande inte 55 000 lediga platser räcka till för 155 000 arbetslösa ungdomar.

Idén om utbildning som arbetsskapande (liksom idén om lägre löner som arbetsskapande) bygger på att företagen i varje givet läge är beredda att expandera, bara arbetskraften blir tillräckligt billig eller produktiv för att det ska löna sig att öka produktionen. Om de inte expanderar - till exempel därför att det inte finns någon efterfrågan på ökad produktion - blir sänkta arbetskraftskostnader bara en villkorslös rabatt. Och utbildning riskerar att bli oanvänd och föråldrad utan att ha kommit till användning.

Visst kan man göra arbetskraften mer attraktiv både på borgerligt vis och sosse-vis, men det har ingen effekt om man inte samtidigt ser till att företagen verkligen bygger ut. Det gör man genom att underlätta investeringar, öka efterfrågan varaktigt och få företagen att se positivt på framtiden. Först då kan de uppträda som de där flexibla dragspelen som nationalekonomisk teori förutsätter.

Icke-sambandet mellan utbildningsnivå och ungdomsarbetslöshet syntes väl tydligast i slutet av 80-talet, när den öppna arbetslösheten var nere under 2 procent och vem som helst (nästan) kunde hoppa av efter 9:an och börja jobba istället för att gå gymnasiet. Lyssnar man på Magdalena Andersson borde det ha varit omöjligt: dåligt utbildade ungdomar är arbetslösa ungdomar. Men behovet var så stort att det inte spelade någon roll om man hade bra betyg eller inte.

Slutet av 80-talet visar också att ungdomsarbetslösheten alltid bara är en svans på den allmänna arbetslösheten, den är inget fenomen i sig som har egna, särskilda orsaker. Är det låg efterfrågan på arbetskraft så kommer ungdomar in sist. De är bara sist i kön, inget märkvärdigare. Det finns ingen osynlig gräns mellan den siste vuxne och den förste ungdomen i kön, som gör att arbetsgivare vägrar att börja plocka av ungdomarna. På precis samma sätt är det med handikappade, invandrare, psykiskt sjuka: vi kan försöka fixa och dona med en massa särskilda insatser - på sikt är det bara full sysselsättning som tvingar företagen att till slut börja plocka ur de icke-attraktiva grupperna längst bak i kön.

Det är en helt annan sak att utbildning är viktigt på sikt (för att det kan skapa en mer konkurrenskraftig industri och se till att vi organiserar välfärden smartare), och att det är viktigt för att ta bort flaskhalsar i specifika sektorer när ekonomin är het. Men det kommer inte att minska ungdomsarbetslösheten efter en valseger 2014 - vilket är politiskt helt nödvändigt.

Det andra trista beskedet i Agenda var väl egentligen inget besked utan bara ett ovanligt uppgivet argument: Socialdemokraterna kommer inte att ta bort något jobbskatteavdrag eftersom folk redan "inrättat sina privatekonomier" efter dem.

Folk kommer väl alltid att "inrätta sina privatekonomier" efter en skattesänkning? Det låter som ett ganska lågt krav för att de ska få vara kvar. Eller, med andra ord: sossarna kommer bara att ta tillbaka de skattesänkningar som väljarna hatar och vägrar att inrätta sina privatekonomier efter. (Skulle man kunna få något exempel på någon sådan...?)

Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka. Att vara vänster i socialdemokratisk tappning, ska det vara att bara inte sänka skatten, att prata om hur dåligt det är, men aldrig höja skatterna till den nivå man nyss argumenterat för?

Det blir sänkning - paus. Sänkning - paus. Sänkning - paus. Man hamnar inte mindre i helvetet bara för att man vilar på trappstegen.

Vad är det för dåligt självförtroende kring de egna argumenten egentligen? Att man aldrig kommer att kunna måla upp en politisk vision om skattefinansierad välfärd som gör större intryck än våra slutskattebesked?

Någon enda gång skulle jag vilja att en politisk reporter frågade Socialdemokraterna om det där:

Om ni aldrig återställer en inkomstskattesänkning, hur har ni då tänkt att finansiera den gemensamma välfärden när skatteintäkterna minskar med varje borgerlig regering?

Högersocialdemokrati skulle inte göra mig hälften så förtvivlad om det åtminstone var en politisk linje, en sammanhållen idé. Men det är ju bara räddhågsen anpassning till europeisk mainstream, ängsligt sneglande, feghet och dåligt självförtroende. Tänk, vackra tanke, om högersocialdemokrati hade en idé om ett skattetryck - kanske en hel del lägre än idag - och sedan höll fast vid det skattetrycket, försvarade det, återställde när borgarna sänkte, var stolta över sin modell. Det skulle gå att respektera. En politisk linje kan man alltid respektera, hur den än läggs. Idag pratar S en sak, gör en annan, vill en tredje och vågade aldrig fundera på en fjärde.