S-högern håller liv i 90-talet

Satt som åhörare på s-kongressen i lördags. Det var både tragikomiskt (partistyrelsen: "låt oss gå åt vänster!" - vilda applåder; partistyrelsen: "låt oss gå åt höger!" - vilda applåder) och bara tragiskt, som när partistyrelsen gång på gång understryker att huvudstrategin i nästa val är att det inte ska finnas några skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Efter varje inlägg från någon partistyrelseledamot viskar jag till bänkgrannen "vilket parti vill inte det"? Hon har aldrig något bra svar.

Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.

Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:

Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)

Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)

Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.

Och så vidare.

Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.

Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.

Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.

Kapitulation, Ibrahim

Tänk att man så ofta måste vara en bättre socialdemokrat än socialdemokraterna själva lyckas vara.

Hör precis Ibbe Baylan säga i radio att socialdemokraterna "misslyckades med jobbpolitiken" i förra valrörelsen. Förutom att jag ogillar den socialdemokratiska "säck-och-aska"-strategin (all ny politik presenteras nu för tiden som en total omvändning från en gammal havererad och feltänkt politik, vilket blir väldigt märkligt för dem som röstat på socialdemokraterna tidigare, enormt demoraliserande för de egna medlemmarna och förvirrande för de som letar efter röda trådar i partiernas politik) - förutom det, så är det ju historeförfalskning: någon månad efter att den borgerliga regeringen tillträtt hösten 2006 var arbetslösheten nere i 4 procent. Under hela valrörelsen var det uppenbart att arbetslösheten var på väg åt rätt håll med stormsteg. De rödgröna hade alla skäl att vara stolta över detta. Det fanns inget misslyckande. (Jo, i förhållande till vänsterns högre ambitioner - men inte i förhållande till vad som i allmänhet anses som hög och låg arbetslöshet.)

Misslyckandet gällde ju helt och hållet kommunikationen kring jobben: det lät som om Göran Persson tog för lätt på frågan och gentemot borgarnas osakliga "utanförskaps"-diskussion hamnade socialdemokraterna i en otacksam "alla har det bra"-position som många måste ha irriterat sig på. Dessutom var helt enkelt borgarna enormt skickliga på att plantera sig "utanförskaps"-bild.

Att nu säga att socialdemokraterna misslyckades med jobbpolitiken är att acceptera den falska bild som de borgerliga partierna lyckades etablera som sanning. Det finns ingen anledning för socialdemokraterna att aktivt bidra till det, inte ens tre år senare.

Läcktid

Det är lika genialt som självklart: regeringens PR-strategi att släppa information om innehållet i höstbudgeten en bit i taget. Allt blir nyheter. Ingenting kommer att vara okänt eller överraskande när Borg går med nådiga luntan den 21 september. Proffsigt PR-arbete och dessutom bra på andra sätt: om man tycker att politik är viktigt och att politik bör uppmärksammas och debatteras så är det såklart rimligt att varje politikområde kan få sin beskärda del av uppmärksamheten, istället för att försvinna i mängden i en jätteblobb en gång om året. Det är också bra för PR-arbetet att slippa svara ärligt på varför man gör som man gör: "För att ni ska skriva mer" är ett klart sämre svar än "Vi tycker att det är viktigt att politik diskuteras."

Så lika genialt och självklart som det nya presentationsupplägget framstår, lika obegripligt är det att det inte gjorts tidigare. Och då menar jag verkligen obegripligt i ordets rätta bemärkelse; att man faktiskt inte förstår. Så om man tidigare bara reserverat tid för korrekturläsning och tryckning efter förhandlingsdeadline, är det hög tid för de rödgröna att komma ihåg att lämna generöst tilltagen "läck"-tid när det är dags att presentera första budgeten vid den här tiden nästa år.