Betala och bota

Bra på många sätt med det rödgröna förslaget till ny sjukförsäkring, även om det innehåller en del fulförslag (saker som redan finns idag, som individuella handlingsplaner). Det bästa i artikeln på DN Debatt är att det faktiskt pratas rehabilitering - d v s återgång till arbetsmarknaden - på ett sätt som vänstern ofta försummat att göra. Tidigare har man fått intrycket att vänsterpolitik i sjukförsäkringsfrågan handlar om att människor ska stanna hemma från jobbet så länge som möjligt med så litet inkomstbortfall som möjligt. Målet måste förstås istället vara friskare medborgare som får komma tillbaka till sina arbeten. Att stanna hemma är inte en lösning, det säger bara någonting om var man befinner sig med sin sjukdom eller skada. Den vänster som gärna talar om att se individen måste också vara beredd att se ett brett individuellt spann av rehabiliteringssätt, från 100 procent hemma till 100 procent på arbetet. Självklart alltid med en plan, en strategi, ett program för återgång. Och därmed ett hårt tryck på arbetsgivarna att både sluta slita ut folk och bereda plats för de som är på väg tillbaka. Vem ska stå för det trycket om inte vänstern? Sjukförsäkringsdebatten ger faktiskt ett tillfälle till antikapitalistisk retorik (med alla reservationer för att det offentliga är en stor arbetsgivare bla bla bla), men används oftare för kritik mot statliga regler på en isolerad politisk nivå. Vänstern (d v s Vänsterpartiet med entouraget av småpartier och sossevänstern) har t o m ibland lockats med i kverulanternas klagan mot Försäkringskassan och därmed gjort de borgerliga partiernas nya tumskruvssystem till en fråga om handläggning.

Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.

Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.