Lars Tobissons tårar

"Sic", ofta inom hakparenteser - [sic] - används i vetenskapliga texter för att understryka att en till synes orimlig uppgift, eller något som skulle kunna tas för en felskrivning, verkligen är sant. Nu ska jag använda det i några meningar. Jag lyssnade på Lars Tobisson (en moderat med lustig näsa som hade sin stund i rampljuset när han vickade för Carl Bildt som oppositionsledare i slutet av 90-talet) på P1 idag. Han hade skrivit en bok. Han växte upp i en rik familj med tjänstefolk och hela faderullan. Men Lars Tobisson kände sig mobbad av välfärdssamhället, berättade han:

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick stipendier, men inte han [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick skollunchen betald, men inte han eftersom han ändå bodde så nära skolan och kunde äta hemma [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när andra ungdomar fick studielån, men inte han [sic!].

Att Tobisson blev utan allt detta berodde förstås på att hans familj var välbärgad. Han behövde alltså inga stipendier, ingen betald skollunch och inga extra pengar för att studera vidare. Men han lät fortfarande gråtfärdig, sextio år senare. Intervjuaren frågade aldrig om det föresvävat familjen Tobisson att göra sig av med sin förmögenhet och ta vanliga skitkneg, så att Lars kunde få sina efterlängtade fattigstipendier. Att vara rik är ju en situation som är lätt att ta sig ur, om man verkligen känner sig förfördelad gentemot de mindre bemedlade.

Nåja. Man ska ta människor på allvar: jag tror på Tobisson när han beskriver en slags olust ovanifrån inför det här - d v s inför behovsprövad välgörenhet av klassiskt högersnitt. Tobisson själv tror (bisarrt nog) att det han upplevde på 40-talet var det socialdemokratiska välfärdssamhället, men det finns ju inga likheter med ett generellt skattefinanseriat välfärdssystem av socialdemokratisk typmodell. Det tog helt enkelt ett tag innan sossarna utvecklade något annat än fattighjälp - precis som de förde en borgerlig krispolitik under början av 1930-talet.

Det kan vara jobbigt att sticka ut som rik när alla andra är fattiga. Tobisson borde dock kunna räkna ut med arslet att det fanns andra barn som stack ut som fattiga bland rika barn. Och att stipendier och stöd just inte var något man "fick", utan som krävde att man öppnade sitt privatliv på vid gavel för privata välgörare eller paternalistiska myndigheter.

Så visst kan man säga att det är patetiskt att Tobisson tycker synd om de rika som blir utan fattighjälp. Men i tandagnisslet finns också en variant av det där klassiska konstaterandet att det inte alltid är roligt att ha privilegier bland oprivilegierade. Man kan faktiskt föredra ett samhälle som hänger ihop, där alla ska med.

För övrigt ska jag också klia mig på huvudet som en apa på omslaget när jag ger ut en bok. Jag antar att det ligger en enorm självdistans i det.