Brett är bra, smalt är farligt

Miljöpartiet petar riksdagsledamöter som har gått emot partilinjen. "Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen", som Maria Ferm säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.

Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.

Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.

Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.

Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.

I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.